Det känns på förhand lite fattigt med en enda backe öppen då vi snart är i mitten på december. Det var det också. Vad som det däremot inte var speciellt lite av var:
a) folk, och
b) sonens entusiasm
Även om a är en plåga så uppväger b med råge allt jävla omak man får stå ut med i en liftkö som sväller ut som nildeltat och man står och knör, går före och blir förgådd (jepp, det är ett ord. numera.) omvartannat och blir förbisprungen på insidan av nån jävla telemark-åkare med damp med jämna mellanrum.
Sonen stod och hoppade i ungefär en timme på väl valda ställen i lägenheten (i dörröppningar, mitt i hallen, vid min plats vid köksbordet, etc.) innan vi verkligen kom iväg alldeles försent på dagen. Det var sådär lagom påfrestande efter ett tag, speciellt eftersom det endast i undantagsfall gick att kanalisera optimismen till något konstruktivt, som att packa iordning grejer eller klä på sig rätt kläder.
Till slut blev det i alla fall två-tre timmars åkning eftersom jag gravt missuppfattat öppettiderna. Då jag i traditionsenlig stil helt skippat försäsongsträningen kändes det i benen redan efter tre åk, så det var tur att vi inte stod där och knödde redan när liftarna öppnade för då hade jag förmodligen haft sån träningsvärk att jag inte kunnat skriva detta.
Sonen däremot tyckte att vi gott kunde ha åkt ett tag till. Åtminstone sa han så innan han somnade på tre röda i bilen på vägen hem.
Inalles en lyckad dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar