Om det är något som jag har svårt för så är det hycklare. Lögnare och bedragare är tröttsamma människor, men de som har en "fin" PK-fasad utåt när deras handlande visar en helt annan bild är det värsta jag vet. Speciellt när det gäller människor som jag har personlig erfarenhet av känns det extra illa att se hur det gullas och mjäkas för att det förväntas av en. När det gäller barn kan jag inte över huvud taget hitta förmildrande omständigheter som väger upp.
Det är lite som att umgås och vara vän med en fullblodsrasist. Jättetrevlig på alla sätt och vis, bara hatar andra etniciteter, men om man bortser från det, en otroligt mysig människa. Jag förstår inte människor som kan se bortom sånt när de umgås. Men det är en annan historia.
Hur som helst, jag och Sonen stötte ihop med en före detta bekant till familjen. Hon så gott som överföll Sonen och gullade och tyckte att allt var så bedåååårande. Hon sa att hon längtade sig tillbaka till den glada tiden då hennes egna barn var små och allt var guld och gröna skogar.
Sanningen om hennes barn är att en suttit inne och den andre lever på samhällets berömda botten och att de under sin uppväxt var de mest negligerade ungar som världen känt. Inte bara att de hade världens mest skräckvresiga styvfarsa, komplett med porslinsöga och allt, de lämnades allt som oftast hemma ensamma medan mamman och plastfarsan drog ut och roade sig, fick aldrig följa med på skolresor, gick inte att ha i möblerade rum och fick stryk med jämna mellanrum.
Jag kan ju meddela att det rann över för mig och jag läste lusen av henne så gott det gick utan att börja skrika och gorma. Jag hade ju ändå Sonen med mig. Så mycket skit som hennes barn fått utstå och så har hon mage att drömma sig tillbaka och sakna det, som det vore den soligaste tiden i både hennes och deras liv. Det är ju så jag blir spyfärdig.
Jag skulle lätt putta ner henne till den lägsta nivån i Dantes helvete.
Fy fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar