Jag och sonen har bakat morotskaka (jag börjar alltid skriva "motorsk" innan jag börjar sudda och börja om, bra där) för att fira den ömma farmoderns födelsedag. Jag var arbetsledare och sonen fick göra allt han ville. Vi hade förberett oss med förkläden, underlägg och alla tänkbara säkerhetsföreskrifter. Trodde jag.
När sonen hade vispat ihop smeten sånär som på oljan, påminde jag honom om att han skulle hålla i elvispen och bunken, medan jag hämtade den nämnda ingrediensen. Trettio sekunder senare ramlar både bunken, elvispen och smeten ner på golvet och bildar en kaskad av morotsguck som sprayar hela tapeten, den vävda mattan och dammsugaren med stora orange kluttar med smet. Needless to say får jag tokspel och börjar gorma och skälla på sonen som blir überledsen och springer in under bordet och sätter sig där och grinar, medan jag börjar torka upp allt.
Det löste sig såklart med det mesta, kakan blev gjord (kind of) och glasyren blev supermumsig. Men trots att jag bett om ursäkt och kramats och förklarat så känner jag mig ändå som världens värsta förälder. Sonen vågade knappt ens röra bunken efteråt och var allmänt labil. Han hade i och för sig inte heller ätit något sedan frukosten vid tio, så han hade rätt nära till gråten bara därför.
Men nu sitter jag här med superdåligt samvete med en mental note to self om att aldrig baka kakor utan blodsocker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar