Idag har jag haft ett väldigt intressant samtal med en klasskompis. Hon har jobbat som chef, har bra koll på det mesta i sitt arbetsliv, är rationell, strukturerad, planerar som en gudinna och har bra hand med folk rent generellt. Hon är en sån där tjej som man tycker är on top of things.
Men när det kommer till relationer är hon tolv år, en riktig känslomänniska som verkar helt utan livserfarenhet. När hon inte smsbombar sin potentiella pojkvän, är hon helt förstörd över hans brist på intresse. När hon inte lovprisar honom, är han inte värd vatten. Hon kan skicka tre mail under en dag, det första sprudlande glatt, det andra oroligt och det tredje förbannat över att han inte svarar. Då trettiostrecket börjar närma sig tycker jag att det kanske finns fog för att få lite bättre självbehärskning. För det andra, att skaffa sig en prospect boyfriend som faktiskt bryr sig, vilket den här killen inte verkar göra något nämnvärt.
Men som vanligt ser man bara den ena sidan av problemet.
Det värsta är att jag känner igen mig själv rätt så väl, förutom att jag är på tolvåringsnivån i alla avseenden, inte bara i relationer. Men jag har det åtminstone jämnt fördelat, kan jag tycka. Jag har desto svårare att förstå hur någon kan vara så fullständigt ordnad i sitt övriga liv, medan känslolivet är i ett fullständigt kaos.
Jag är åtminstone glad att det ordnat upp sig för mig. Allt ligger på plus just nu. Nu saknas bara internet för att jag ska bli lycklig. Som det sägs, the key to happiness is low expectations.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar