Jag måste verkligen lära mig att bli mer känslomässigt stabil. Att bli så ur gängorna för något som inte händer, det kan inte vara bra. Men hur gör man sånt?
Så jag väntade på ett telefonsamtal igår som aldrig kom, och nu är jag aningslöst uppfuckad. För det har aldrig hänt förut och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Det känns osannolikt att det har hänt något, men jag vet ju ingenting. Jag hatar att inte veta. Verkligen hatar.
Och vid den här tiden kan jag knappast ringa och höra hur det är. Jag måste vänta åtminstone två timmar, alternativt inte ringa alls. What to do, what to do?
I övrigt är det roligt att min podcast blivit så väl emottagen. Visserligen hade jag hoppats på fler nedladdningar, men det kanske kommer. Om inte, så var det åtminstone ett bra försök. Någon måste ju göra det, och det verkar som att den någon blir jag. Varje gång, nästan. Men jag klagar inte, jag tycker det är roligt. Det hade bara varit skoj om det fanns fler som var lika engagerade som jag.
Men det är väl sant som det sägs, att var sak har sin tid och sin ledare. Historiskt sett har det funnits många som vandrat samma, relativt ensamma, väg som jag, vi har bara gjort det i olika tider. Och vem vet, hade det funnits flera att välja på skulle det kanske inneburit att jag hade tagit en mer tillbakadragen roll. Livet är bra konstigt ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar