Hilarious

Alltså, det finns idioter, och så finns det idioter. Jag har varit en idiot rätt länge, men det finns andra som tar priset. Som lämnar mig stående i farstun med kepsen i hand. Hur mycket kan man ursäkta dåligt beteende egentligen? Nu har jag läst så många bloggar om olycklig kärlek idag att jag kan säga en sak helt säkert.

Den siste idioten är inte född än. Snubbar som vägrar dela med sig av sitt liv, dom är "rädda för att öppna sig". Tjejer som knullar runt är "bara osäkra på sitt människovärde". Allt enligt bloggarna, och allt som står på internet är ju sant. Om någon inte returnerar dina telefonsamtal betyder det att dom inte är intresserade. F.A.T.T.A.! Dom gör det inte för att dom har haft en svår barndom, har haft dåliga erfarenheter av förhållanden eller är rädda för att släppa in någon på livet.

Ett enkelt litmustest ska jag ge er. Det här får ni av mig: Se till er själva. Hur funkar ni när ni är intresserade? Jag menar på riktigt. Inte fan håller ni på och spelar spelet, är svåra att fånga hur länge som helst och är onåbara. Och inte fan säger ni upp bekantskapen flera gånger om, ber personen att dra åt helvete och inte hör av sig heller. Ni ger efter, ger er hän. Vill umgås, vill ringa, maila, konversera och knulla. Det vittnar bloggarna om, om inte annat. Herregud vad det knullas. Men inte med den fjärran Mr/Miss Right. Det är mest Mr/Miss Bekräftelse som gäller. Stackars jävlar de flesta av dem.

Det verkar finnas hur många (främst tjejer? åtminstone är de lättast att hitta) som helst därute som definierar sitt egenvärde utifrån ett förhållande. Att livets hela mening går ut på att skaffa ett, helst det perfekta. Som fyller sina bloggar med kärleksförklaring efter kärleksförklaring till de där ibland uppenbart psykopatiska individerna de tillber, och som till viss del verkar att intellektuellt förstå att det de gör är dödfött, men ändå fortsätter för att de är den där vårdande typen som ska "rädda" sina crash test dummies till flirtar.

Jag måste medge att det är roande. Människor som är helt on top i sina yrkesverksamma liv blir som småbarn i resonemanget när det kommer till relationer. Som en bortstött unge, av Bowlbys andra attachment-typ.

Det nästan roligaste är att de intalar sig själva att de ska sluta upp med sina dumheter, men sen smälter de som vax så fort H*n med stort H hör av sig. I ett särdeles intressant fall jag läste hade de unga tu inte ens träffats. De hade bara pratat på internet och i telefon under tre jävla år. En tid då avguden ifråga alltid ringde från ett oregistrerat kontantkort, som byttes lite då och då. Under långa perioder var hans telefon onåbar. Needless to say är det inte speciellt svårt att fejka en online-personlighet.

Att dessutom bara svara när man själv vill och dölja eventuella personlighetsdrag som man inte vill stoltsera med är väldigt enkelt om det enda medium man konverserar över är såna som bortser från 90% av det vi kommunicerar, nämligen kroppsspråk och ibland även tonfall. Och utan koll på vad personen håller på med på dagarna är det inte heller speciellt svårt att ljuga ihop en historia om att jag faktiskt slog ner ett helt gäng väskrånare idag och sa såhär avspisande och vitsiga saker (som jag hittat citerat på ett ställe på internet) till kärringen som knödde sig före vid lunchbuffén (som jag aldrig åt). Dessutom tjänar jag 75 000 i månaden efter skatt, men det är bara det att det är alldeles för komplicerat för mig att resa till dig. Många sena möten (och sen skulle nog inte min andra tjej bli så glad heller).

Dessutom vet jag inte var jag har dig. Jag får så mixade signaler hela tiden. Att du bedyrar din kärlek över hela internet och i dina mail/telefonsamtal räcker inte. Jag är rädd för commitment. Min mamma kramade mig inte nog som liten. ("Men gubben dååååå").

Nätdejting är underbart. Där har man en handfull ord och en (förmodligen den bästa som personen kunde uppbringa) bild från 2006 som ska kommunicera hur fantastisk man är. Där avslöjar du bara det du själv vill. Det syns inte att disken stått i diskhon i fjorton dagar, för den enda bild du har på din lägenhet är den där du städade vid jul. Det står ingenstans i din presentation att du är arbetslös, har två barn eller nästan aldrig städar, att alla dina ex hatar dig för att du har varit otrogen mot dem. Ändå är du förstående, säger "ja" och "precis", frågar intresserade frågor, får din motspelare att öppna sig på ett aldrig tidigare skådat sätt, kanske just för att det känns riskfritt och inte påträngande med en person på andra sidan nätet.

Jag talar av personlig erfarenhet. Det är lätt att bli kär i en onlinepersonlighet. Man läser kloka saker som personen har skrivit, bortser från de som inte är så kloka, man ser de bilder personen har lagt upp där h*n ser glad och tillfreds ut med tillvaron. Man pratar i telefon och skrattar och ler åt varandras roligheter och när personen är ledsen eller djup har man den känslomässiga eller avståndsmässiga distansen att svara nyktert och intresserat på allt de har att säga och komma med konstruktiva frågor. Och det är ingen vardag what so ever. Vardagen är bannlyst, av gammal hävd. Man slipper se de sunkiga mjukisbrallorna med knän, det otvättade håret, den oformliga t-shirten och de fula terminalglasögonen. Ni behöver aldrig gå ner tillsammans i tvättstugan och hänga tvätten i det bastuvarma, svettiga torkrummet, glasögonen immar inte igen och glider ner på näsroten och får dig att se ut som en gammal skollärare. Du behöver inte se menstrosorna eller bromsspåren i kalsongerna och du behöver inte vara där när din motspelare får spel på grannarna, är på dåligt humör och snäser av dig, tröstäter godis eller luktar svett efter en dag på sitt urtråkiga jobb på kvartersgrillen. Ni behöver aldrig stå och slava på söndageftermiddagarna för att göra matlådor och ni behöver aldrig surna till över vare sig toalocket, tandkrämstuben eller soporna. Du behöver inte störa dig på snarkningarna, fisarna i sömnen eller den dåliga andedräkten. Du behöver inte känna odören efter att h*n varit och bajsat eller när h*n bakar snus och du behöver inte säga sanningen om ditt eget händelselösa liv. Det kan vara glitter och glamour och fest och roligheter hela tiden. Du kan lägga upp bilder på när du och väninnorna/polarna är ute och åker båt eller är på lokal, men kommer aldrig att visa eller ens ta en bild på när du ligger hemma resten av veckan med laptopen i knät i dina sunkigaste kläder och oduschad surfar svettig porr och runkar/gnuggar klitta så många gånger du orkar.

Alltså, massuppfitta mig rätt nu, det är helt okej att bli förälskad över nätet. Men tro inte att någon som dissar dig över telefon och internet har några större känslor för dig. Och inse att du förälskat dig i en person som inte finns på riktigt. A figment of your imagination, som med allra största sannolikhet aldrig kommer att bli sant. Till er tomtar säger jag: get real, dumjävlar.