Distans

Det är helt sjukt vad enkelt det är att ge konstruktiva råd när jag själv inte är inblandad. Det är självklart att inte döma på förhand, inte ställa frågor som kan uppfattas som ifrågasättande och vara en god lyssnare. Jag tror att det har med känslomässig distans att göra. Det är enklare att vara en underbar samtalspartner när ingenting berör mig själv, eller åtminstone inte känslomässigt.

Sen kommer de tillfällen då jag själv är mitt inne i smeten. Är jag tillräckligt insyltad i en situation där jag på ett eller annat sätt brinner för saken, om det är ett förhållande, ett uppdrag eller ett arbete, blir det inte alls samma sak. Det är som att jag inte kan ta ett steg tillbaka och se hela bilden. Mitt perspektiv blir det som gäller och jag tar det personligt när inte andra ser det på samma sätt.

Igår var det väldigt tydligt. Jag var samtalsstöd åt tjejen från förra inlägget, jag var klok och distanserad, såg saker på ett nyktert sätt, ställde engagerade frågor som tvingade henne att utveckla sina argument och sina bevekelsegrunder till varför hon gjorde som hon gjorde. Som att jag verkligen ville veta, vilket jag också ville. Jag tycker alltid det är intressant att ta del av andra människors val och livsfilosofier, det gör att jag växer som människa. I det här fallet hur jag inte skulle vara, men ändå.

Sen blev jag i ett annat sammanhang ifrågasatt på ett sätt, där det innebar att man helt förbisåg mina rationella argument, körde på i ullstrumporna och använde sig av metoder som jag starkt ogillar. Direkt gick jag i försvarsposition och bara hatade. Jag borde ha tagit ett steg tillbaka och lyssnat, men det funkade inte. Jag var alldeles för insyltad själv.

Jag måste lära mig att ta ett steg tillbaka även när jag är känslomässigt inblandad. Det håller ju inte att vara konstruktiv innan jag tar ett uppdrag, går in i ett förhållande eller börjar ett jobb, och sen balla ur så fort jag blir ifrågasatt. Jag vill vara den konstruktiva människan även när jag är besviken, arg, ledsen eller förälskad.