Poor Donlad

Min mors svåger ska som sagt dö i cancer. Det gör mig rätt förbannad, eftersom jag är övertygad om att han inte hade behövt göra det om han bara hade sluppit den värdelösa vårdcentralen som förstainstans.

I maj månad, kom han till samma vårdcentral som 2001(ish) upplyste mig om att när jag inte kunde ta ett enda steg utan att det kändes som om höften skulle gå av, det var ryggskott. Jag satt på ett möte, avslutade det och upptäckte att jag helt plötsligt inte kunde ta mig ur stolen. Jag hade haft ont en längre tid, där det huggit till i ryggen med jämna mellanrum. Jag hade haft svårt att gå lite till och från i några veckors tid. När jag skulle ta mig ner för trapporna till den väntande bilen (en välaktad röd Volvo Amazon) som skulle köra mig till vårdcentralen, fick jag sätta mig ner på varje trappsteg och lyfta ner röven i någon form av dip-övning, sätta ner fötterna ett trappsteg till medan det skar som glasskärvor i höften/ryggen. Det tog ett tag.

På vårdcentralen sa de efter min utläggning om mina krämpor att jag hade ryggskott. En diagnos även min kollega hade fått då han hade diskbråck, då han ordinerades sjukgymnastik. Bara för att ni ska ha koll på vart ribban ligger på den här vårdcentralen. Sjukgymnastik är förmodligen bland det värsta man kan hålla på med om man har diskbråck.

Anyhow, jag fick en bedövningsspruta i ryggslutet och sjukskrevs fem dagar för ryggskott, åkte hem och drack ungefär 25 liter vatten under de fem dagarna, svettades som en gris och när jag inte satt på toaletten och hade diarré (ibland på samma gång med någon enstaka kräkattack) så låg jag i soffan och tittade på film. Mina vänner fick komma och handla till mig, för jag kunde inte komma ur soffan. En pilgrimsfärd från soffan till toaletten tog sådär fem minuter, en resa på max tio meter. Jag ringde taxi för att komma iväg på min ordinerade sjukgymnastik och det fick komma två taxichaufförer och hämta mig i gullstol nedför trapporna, för jag kunde inte gå.

Den femte dagen, efter värmebehandling och diverse andra åtgärder, tubbade min sjukgymnast mig att uppsöka sjukhuset. Jag hade som sagt druckit 25 liter vatten under fem dagar och knappt kissat någonting och någonstans i min yra hjärna hade jag fått för mig att jag hade fått diabetes. Jag visste att man drack en jäkla massa vatten då. Efter värmebehandling och diverse kunde jag faktiskt gå de två-trehundra metrarna från sjukgymnastiken till sjukhuset, även om jag fick rasta tre gånger på vägen. Jag minns speciellt att jag lånade en Nissan King Cab att vila på en stund medan jag hämtade andan. De två hantverkarna som satte upp en affärsskylt, vars bil det var, såg lite förvånade ut när jag sa "jag lånar den här en stund" och la mig så att överkroppen vilade på kanten på flaket. Hur som helst, jag kom skäggig och blek och jävligt matt så småningom in på receptionen på sjukhuset, sa på utandning "Jag tror att jag har diabetes" och receptionisten hänvisade mig till akutmottagningen. Jag frågade var det var någonstans och hon pekade snett bakom mig. Jag började vända mig om, vilket tog tjugo sekunder ungefär, tills receptionisten sa "jag kör dig dit, vänta lite". Jag tror att hon inte ansåg att det anstod en +20-åring att röra sig som en 110-åring. Efter en rätt snabb procedur i akut-luckan, kom jag in på ett rum, fick en termometer i örat som pep till på 41,7 grader och fick omedelbart dropp med antibiotika. Diagnosen var akut blodförgiftning och jag började oroa mig när två läkare stod i fotändan av sängen och viskande konfererade och tittade på klockan. Det kan aldrig vara bra när man frågar hur lång tid man har kvar att leva...

Nåväl, efter några veckors sängliggande och några månader på kryckor, samt åtta månaders penicillinkur blev jag bra igen. Cancer är inte så förlåtande. Min mors svåger kom in i maj, 75 år gammal som han är, med usla blodvärden och blödande ändtarm till samma jävla inkompetenta vårdcentral som diagnosticerade mitt "ryggskott". Han var svag och matt och tyckte inte att det kändes riktigt normalt i kroppen. Dom stack åt honom några blöjor, för att ta hand om blödningen. Vårdgarantin garanterar vård inom tre månader, vilket han också fick. Han tillhörde en "prioriterad" grupp, så i augusti fick han remiss till Norra Älvsborgs Länssjukhus, ganska exakt på dagen tre månader efter hans första besök. Man konstaterade att han hade cancer i tjocktarmen. Han hade under sommaren gått ner mellan tjugofem och trettio kilo i vikt och inte kunnat äta något sedan i maj. Han fick inget dropp och ingen näringsersättning av något slag under den tiden.

Nästa instans var en kontraströntgen, vilken utfördes i slutet av augusti. Han fick inget besked då, vilket förbryllade alla. Hans fru, min moster, fick tjata sig till ytterligare en remiss och för några dagar sedan blev de beviljade audiens i Västra Götalandsregionens sjukvård. Då avslöjade man att hans cancer hade spritt sig till levern och numera var omöjlig att operera. Han fick då beskedet att när det rör sig om såna här saker så kan man gå förbi första instans som är vårdcentralerna och gå direkt till vidare sjukvård. Man ska alltså som lekman själv utföra triage och inse att man är drabbad av något som inte vårdcentralerna kan göra något åt, och istället åka sex-sju mil till närmsta (!) akutmottagning för att få hjälp.

Ja, men vi kanske ska veva upp liftarna också?!

Min mors svåger ska dö, för att den svenska sjukvården inte fungerar. Och även om jag är glad att inte jag vandrade samma väg den där dagen för 7-8 år sedan, så kan jag inte undgå att bli jävligt ledsen och förbannad nu. Det här är inte sista ordet från mig. Huvuden ska ta mig fan rulla, om det så är det sista jag gör.