En sak jag tror att jag själv blir så berörd över på begravningar och minnesstunder är att jag blir så medveten om min egen dödlighet. I sällskap med ett porträtt av någon som inte längre lever och andas, utan valde att ta sitt liv där han visste att någon som brydde sig om honom skulle hitta honom först, blir det så förbannat påtagligt att vår ynnest att andas är en flyktig företeelse.
Jag kommer aldrig att helt förstå varför någon som bara var tjugoett år gammal väljer att hänga sig, eller på något annat sätt ta livet av sig. Inte förrän jag varit där och stirrat döden i ögat själv och bara sett den enda utvägen. Jag hoppas att jag aldrig hamnar där.
På något sätt känns det som en futtig gest att ställa upp ett foto i guldram på ett bord, tända ett ljus, sätta en röd ros i vatten och sjunga några psalmer, läsa en vers och lyssna på en präst som aldrig träffat dig och sett hur du var. Det är ännu mer synd att det sägs så många fina saker på ens egen begravning att det är tragiskt att man kommer missa sin egen med bara några få dagar. Ord verkar så små i sammanhanget, men kanske är det precis de ord som sagts idag som du hade behövt höra för att orka leva vidare.
Eller kanske hade det varit avslutningslåten som gjort det för dig. Världens största man med världens minsta ukulele. Vi får aldrig veta.
Hoppas att du har det bra nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar