Dances with smurfs

Det är inte många filmer som jag sett två gånger på raken utan att tröttna halvvägs. Ännu färre är filmerna som jag kan se om och om igen och aldrig verkar tröttna på. En är Jurassic Park. En annan är Jakten på Röd Oktober. En tredje är Aliens av James Cameron. Cameron är en av mina favoritregissörer i sci-fi action-genren. Att förlora oskulden genom att göra Terminator, en film med otroligt låg budget som ändå fått sån kultstatus kan bara betyda kommande stordåd.

Och jodå, efter Aliens gjordes bland annat The Abyss och Titanic som jag trots chick-flick-stämpeln måste anse vara en sjukt välgjord och snygg film. Ingen favorit, men helt klart kan han skapa trovärdiga historier och berätta dem på ett sätt som kalkonregissören George Lucas inte längre är kapabel till. Lucas episka fuckup med Star Wars I-III visar inget av det som Camerons senaste storfilm, Avatar, gör. Precis som Star Wars utspelar sig Avatar på för oss okända världar. Som regissör och manusförfattare har man därför fria händer att göra vad fan man vill av sina världar. Detta förvaltar Cameron lika underbart bra i Avatar som i den tidigare Aliens, eller för den delen Terminator.

Förvisso håller han sig till standardmall 1A för hur en historia som har sci-fi-, action- eller äventyrs-tema, men det funkar så bra att jag helt bortser från det och bara låter mig uppslukas. Till skillnad från de stendumma robotarna i Star Wars – The phantom menace, den värdelösa Final Fantasy och den förvisso välanimerade men ack så vedervärdiga 2012, skapar Cameron (med god hjälp från Weta Workshop) en miljö som trots blåa smurfar, psykedeliskt radioaktiva megasvampar som gör att jag tror att jag sitter i akvariet på Koh Panghan på Söder i Stockholm, flygande manet-frön och hästmyrslokar med firewire-uttag i örat framstår som fullständigt verklig. Det har inte så mycket med den utmärkta animationen att göra som att den är underordnad en välskriven handling.

Till skillnad från de tre Star Wars-prequels jag nämnt, där man försöker trycka in så mycket skit som möjligt i varje skärmbild, väger man i Avatar allt på guldvåg. Eller kanske inte. Men jag kommer på mig själv med att jag först efter halva filmen kommer på mig själv med att tänka, ”ja just det, det här finns ju inte på riktigt”. Exakt samma tanke som jag tänkte första gången jag såg Jurassic Park och ungefär efter samma tid. Jag bara satt och sög in filmen utan att reflektera över att allt var hittepå.

Att filmen är en totalripoff av Dansar med vargar, det är underordnat. Också det att Cameron anklagas för att ha tagit manuset till Pocahontas och strukit över alla namn och skrivit dit egna, sålt in det ”nya” manuset till filmbolaget och låtsats som det regnar. Det spelar ingen roll för mig.

Jag är så jävla såld på Avatar.