When you got to go, you got to go

Konsten att stånga sig blodig på sånt man inte förstår. Stor humor.

Sonen sov alltså 13 timmar inatt. Själv klarade jag mig på fyra. Istället satt jag uppe och tittade igenom gamla filmer av när Sonen åker inlines, skidor och när vi är på Skansen på Djurgården. Det är lustigt hur tiden går fort ibland, men står stilla andra gånger. Sånt som förevigats på film kommer alltid finnas kvar som animerade bitar av dåtiden. Det roliga är att jag nästan aldrig är med i de animerade bitarna, för jag står, går eller åker bakom kameran. Som Sonens femårskalas. Eller sexårskalas för den delen. Det är inte utan att man undrar om Sonen kommer att fråga "Vart var du när det här filmades?"... :)

Under mina drygt fem år här uppe har jag knappt några bilder på mig själv. Vid närmare eftertanke har jag nästan inga bilder från efter min femtonårsdag. Kanske inget jag sörjer, men det blir lite lustigt att förklara för barn och barnbarn senare i livet. "Farfar/morfar, vad gjorde du när du var ung? - Massor! - Får vi se bilder? - Nej." Fast de lär å andra sidan aldrig lida brist på bilder på sig själva, så de kanske är nöjda så.

I övrigt har vi sett Erik Gandinis film Videocracy ikväll, ett intressant porträtt av en redigt skruvad stat som lever på smått makabra tv-shower. Jag kom att tänka på Caligula när jag såg den, som handlar om den mest dekadenta kejsaren under Romarrikets storhetstid. Videocracy har tydligen väckt otrolig uppmärksamhet i Italien, men jag som hade väntat mig en politisk uppgörelse i stil med Michael Moores flippade grejer blev lite besviken. Gillade dock porträttet av Fabrizio Corona som enligt egen utsago var "en modern Robin Hood, som tog från de rika och gav till sig själv." L som varit i Italien under en sommarsäsong kände inte riktigt igen sig och tyckte att filmen var överskattad, medan andra i publiken tyckte att den var väldigt bra.

På ett sätt respekterar jag Berlusconi. I Italien verkar det inte gå så bra för timida, balanserade förhandlare. Det är egotrippade alfahannar som tror för mycket om sig själv som räddar dagen, eller åtminstone har mest framgång. Att ha lyckats göra Milan till världens bästa fotbollslag, att ha blivit både mediemiljardär och president i ett västeuropeiskt land är ändå rätt fantastiska bedrifter. Men det är inget vackert arv han lämnar efter sig.

Videocracy skildrar ett Italien där Varenda. Jävel. Vill. Bli. TV-kändis. Och det är ingen gullig bild.

På det hela taget är filmen rätt seg. Inget tempo i berättandet och ingen övergripande förklaring till hur saker kommit att bli såhär. Man ser början av imperiebyggandet och sedan slutet, men har ingen aning om vad som hände mitt emellan. Jag hade gärna sett en djupare skildring. Som det är nu är det mest ett skrap på ytan. Men det är kanske det man vill lyfta fram. Ytan.