Tonǻrsrevolten, femton år senare.

Jag drömmer så jävla mycket som jag minns nu för tiden. Det måste ha att göra med att jag vaknar flera gånger om natten och sover lätt. Verkar som att jag och Sonen är inne i samma spår där, han drömmer och skruvar på sig hela tiden och pratar i sömnen som en tok. Måste ställa upp Zoomen någon natt, så att man kan spela in det. Inatt drömde jag hur som helst om att vi satt i en stor sal med lågt i tak. En vaktmästare som såg ut som en korsning mellan Groundskeeper Willie (kolla in nördartikeln på Wikipedia. Amazing!) ur The Simpsons och The Bridge Keeper ur The Holy Grail satt vid en stor och svindyr flygel.

På flygeln stod en av de småtjejer på musiklinjen jag verkligen har som svårast för. Vaktmästare Willie sa åt henne att gå ner, vilket hon gjorde efter stor motvilja och med små små steg så att det skulle ta så lång tid som möjligt.

- Det är alltid ett jävla spring på den här flygeln, jag förstår inte varför, sa Willie.

Vi satt längst bak till höger i salen och den här tjejen gick ner och satte sig längst ner till vänster. På vägen dit satt Daniel B, ena halvan av ett tvillingpar som jag inte umgåtts med på hur många år som helst, bredvid mig och muttrade något om det inträffade. Det blev ett allmänt sorl i salen av detta och en av musikeleverna ställde sig upp och tyckte att det var småaktigt att sitta där och muttra och att han kanske skulle ställa sig upp och säga högt och tydligt vad han ville ha sagt. Det ville han inte. Så av någon underlig anledning kände jag mig manad att ta upp tråden. Jag ville väl ställa upp för min gamle polare, eller nåt åt det hållet.

- Jamen fel att kliva av flygeln när vaktmästaren ber en. Fatta hur jävla dyrt det hade blivit om ni ramlar igenom locket.

Oavsett hur troligt det scenariot hade varit, tyckte jag tydligen att det var en cool och nödvändig sak att säga just då. Efter en kort diskussion om hur barnsligt det var att ta upp sånt i det här stora sällskapet, tog någon av musikarna ton och så började hela salen sjunga en förmaningssång värdig oompaloompierna i Kalle och Chokladfabriken. Kommer inte ihåg hur den gick, men jag minns att jag svarade genom att sjunga ett musikaliskt försvarstal uppe på en bänk, en egen text jag ad-libbade med musik (nåja) från Hair. Jag som absolut hatar Hair. Jag har i och för sig aldrig psykoanalyserat varför jag har så svårt för Hair, men troligtvis har det något med Treat Williams att göra. Jag har aldrig gillat Treat Williams. Utom i den där advokatserien.

Avslutningen av min version av låten gick i alla fall ut på att ni kan köra upp era klagomål i röven och suga på den här. Jag avslutar knästående med ett fast grepp om pungen. Ni kan vara lugna, det var utanpå byxorna.

Efter mitt framträdande är det, kan vi säga, en ganska tryckt stämning i hela lokalen och när vi skiljs åt vill ingen riktigt kännas vid att de känner mig. Någon som absolut aldrig har gått på musiklinjen men ändå har en gitarr slängd över axeln säger till mig när vi är på väg genom dörren att han kommer att polisanmäla det här. "Det är lika bra", menar han.

Gör det, säger jag och pillar mig i ögonvrån med långfingret.