Muhammed och det berömda berget

Ibland blir jag bara så förbluffad över människors dumhet. Jag sitter och kollar på Mean Creek och ser en stilla progression mot det oundvikliga slutet. Och jag ser hur en idiotisk handling leder mot nästa. Hur en kedja av händelser, som kanske startade flera år tidigare når ett klimax som ingen planerat, funderat på eller kanske ens haft i sina vildaste mardrömmar.

Och jag ser hur man kan vara helt blind för konsekvenserna och förbanna omständigheterna, när det egentligen är väldigt enkelt för en part att lyfta ett finger. Men det är också uppenbart att det inte sker. Av vilken anledning är oklart, men tydligt är att det hade varit väldigt enkelt. Om det vore för att förhindra ett dödsfall, för att underlätta ett skeende eller bara gå på de känslor man tror finns. Men det känns ändå som att man sett hela historien förut, i en annan tid, på en annan plats.

Men Stålmannen kommer inte att flyga runt jorden för att stoppa tiden, han kommer inte att hoppa tvärs över landet i ett enda språng och den som inte vill, han eller hon kommer inte att göra.

Finns det en vilja, kommer man att göra. Oavsett förhållningsorder, om man vill, kommer man att göra. Odds, avstånd, tyngd eller förutsättningar spelar ingen roll. Vill man, gör man.

Men finns inte den rätta viljan, om allt är ett marriage of convenience, då kommer inget att hända. Då kommer allt att förbli ett spel för gallerierna och något man kan tänka sig ställa upp på för att det faller sig rätt. Men inget man är villig att offra något för.

Och det är så äckligt lätt att ramla dit, att tro och att hoppas. Jag blir bara så trött av att jag blev varnad för flera månader sedan. Men det är väl så det är, att det är enklare att se för en betraktare från utsidan.

Jag är glad att jag har L som nyktert kan se på situationen och göra en någorlunda objektiv bedömning av läget.

Ja, jag är kryptisk. Sue me.