Jag har varit den värsta sortens idrottscoach i helgen. En sån som ställer krav och pressar på. Inte för mycket (tror och hoppas jag) men så pass att Sonen gjort saker som han först inte vågat. Eller som han vågat förut men misslyckats med tidigare och vägrar göra igen. Men han kom igenom mindfuck-fasen och övervann rädslorna. Inget jag egentligen vill hålla på med, men vad ska man egentligen göra när han så gravt underskattar sin egen potential? Kärlek - stöd - krav - beröm var det någon som sa.
Avklarat den här helgen:
- Parallellsväng med skidor
- Dyk från startpall på Storsjöbadet
- Åka skogsbana med hopp på slutet
- Köra bil på isvägarna mellan Ösd-Hallen
Speciellt dyket från startpallen var inte roligt. Sonen dök gladeligen från sidan av startpallen, från mina axlar när jag stod i vattnet (vilket var lika högt) men vägrade dyka från pallen. Eftersom han gjort hoppen runt ett år tidigare vid senaste tillfället och då magplaskat deluxe, ville han förståeligt nog inte utsätta sig för det igen. Men efter tjugo minuters pep-talk, två vägran (2 ggr trrre fel alltså, vilket Anders Gerrrrrrnandt skulle påpekat) och en chicken-out så gjorde han det. På - bokstavligen - darrande ben.
Och blev så klart överväldigande nöjd (och skitkaxig) när han klarade det. "Nu kan jag det här" sa han triumferande efter första gången, precis som om han inte skulle behöva göra det något mer, eller ens öva längre. Och simmade 50 meter i blandad fristil av bara farten. Från scared shitless till hybris på mindre än tio sekunder. Bra jobbat.
Liknande MO på resten av grejerna. Han är rolig. Och superduktig. Och så kan han snurra en rockring på handleden. Vilket enligt utsago ska visas för polaren C på dagis imorgon. Det är tydligen viktiga saker det där.
Sonen slocknade i bilen på vägen hem från skidåkningen. Innan klockan 18. Han sover än och jag hoppas att det håller i sig hela natten.
Jag har inte oddsen på min sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar