Wicked game

Idag sa Sonen något som fick mig att asgarva, rodna och bli smått oroad på samma gång. Hade det inte varit så att jag känner det som otroligt integritetskränkande, hade jag skrivit det här. För så priceless var det. Istället sitter jag och Sonen och laddar inför Melodifestivalen som börjar om en kvart.

Jag har ingen som helst koll på Melodifestivalen i år. Jag har inte sett en enda deltävling eller läst resultat från dessa. Jag har ingen aning om vilka som ställer upp i finalen, jag har inte hört en enda låt (vad jag vet) och jag har inte läst förhandstips eller något liknande. Ett blankt papper. Det är nästan så att jag ser fram emot tittandet, även om jag gör det mest för Sonens skull (eller använder honom som ursäkt, jag vet inte vilket).

Angående föregående bloggpost har jag fått signaler om att det skulle kunna gå att lösa redan imorgon. Jag måste dock fortsätta vara kryptisk ett tag till. Google is not your friend när det kommer till såna spektakulära söktermer.

Ikväll ska jag se Wicked Game på SVT1 och nostalgitrippa tillbaka till Köpmangatan 67 och den person som alltid kommer att vara förknippad med den låten för mig. Kram på dig M2.

---

Sonen om "We can work it out": -Åh, den här känner jag igen. Jag gillar början, den är skön. Lyssna pappa!

Han är uppenbarligen inget spädbarn längre, om någon hade den föreställningen.