macho

Ikväll var jag och Sonen och handlade. Sonen tittade som vanligt runt bland leksakshyllorna när jag skulle plocka grejer i korgen. Plötsligt känner jag telefonen surra till och jag börjar fippla med att få upp den ur fickan, slinter, sveper efter den med vänsterhanden och smashar iväg den över golvet, samtidigt som handen far in i låret, med mitt psycho lillfinger först. Och slår lillfingret ur led. Igen.

Medan jag står och viftar med vänsterhanden, drar efter andan omväxlande med att säga aj och dra en lång harang om livets jävlighet, kommer en snubbe ur personalen förbi och undrar vad jag håller på med. Han säger verkligen så: "Vad håller du på med?" Jag tror att han var sjuk den dagen de övade kundbemötande. Å andra sidan stod jag mitt i gången och gestikulerade som om jag vore en bindgalen Ulf Ekman i Livets Ord, så vem kan klandra honom?

- Jag slog fingret ur led, säger jag och visar upp eländet.
Hans mun formas till ett litet o och han spärrar upp ögonen.
- Ajajaj, säger han till sist.
- Jovars, säger jag.
- Kan jag hjlpa till på något sätt?
- Ja, jag vet inte om jag ska dra rätt det själv, eller om jag ska be om hjälp..
- Ehh.. jag är inte direkt sjukvårdskunnig, medger han och konsulterar två kvinnliga personal som står lite längre bort och packar upp varor.
- Ojojoj, säger en av dem, men vi kan inte heller sånt.
- Kanske någon lite äldre ur personalen kan, säger han hoppfullt.
- Det är inte så många här nu, alla har gått hem, säger en av dem.

Under tiden står jag där med mitt numera rätt stela lillfinger som ju inte direkt går att böja så bra när de två benen inuti inte ligger helt i fas. Efter en ytterligare diskussionsrunda inser jag att ingen större hjälp finns att hämta.

- Ja, alltså, såhär kan jag ju inte gå, så det är väl bara att bita ihop, säger jag.
- Är du säker? Det kanske är bättre att åka till akuten, säger den förste snubben.
- Med ett stadigt tag går det nog, säger jag, biter ihop käkarna och tar ett rejält grepp och drar rakt ut.
Med tefatsögon och en lång blick mot sina kollegor står snubben och ser på medan jag drar rätt mitt finger. Det bultar rätt bra efteråt, och jag morrar lite mellan ihopbitna käkar. Vi slänger käft en stund och jag går vidare för att fixa yoghurt och bröd.

Efter en runda i mjölkdisken kommer jag tillbaka till brödhyllan och ser snubben stå och hålla sig om lillfingret medan han helt uppenbart berättar historien om idioten som drog rätt sitt eget lillfinger. Jag försöker att inte låtsas om att jag sett det, men när jag kommer närmare så tittar han åt mitt håll och frågar hur fingret känns, om jag kan röra det och om det är svullet.

- Ja, alltså, det var ju inte axeln som gick ur led, som tur var, säger jag och går skrattande vidare.

Resten av vistelsen i butiken går jag och håller i en 0.75-literspaket med Lemoncurd-merengue-glass i vänsterhanden och försöker se ut som om det är den mest naturliga sak i världen.