Volt med sträckt väg

Jag kände mig tillräckligt urblåst för att våga hänga med och handla lite mat i eftermiddags och på den trippen hann jag göra två föga förvånande konstateranden. Det första var att Willys till 90% befolkas av trötta, white-trashiga fetton med mjukisbrallor som haft knäutbuktningar sedan förra seklet. Nog för att de säger sig ha stans billigaste matbutik och allt det där, men det måste väl inte innebära att vinsten blir påtaglig även om man bilar in från fem mils radie? För antingen så är lördageftermiddagar speciell frigångsdag på länsnivå för sunkiga städmammor med odrägliga skrikbarn som sockerkickat på eldorado-choklad, eller så var det bara för att det var melodifestivalen, denna musikens motsvarighet till Rättviks marknad, på tapeten och alla kände sig tvungna att gå ut och handla sig "något gott" till det omusikaliska kattpinandet.

Jag har full förståelse för att man som småbarnsförälder inte känner sig på sitt allra soligaste humör dagarna i ända, men är det fel att bemöta sina barn med åtminstone ett litet uns av värdighet? Ett strålande leende från ett av barnen i familjen som stod framför mig i kön fick en trött suck och en blick som skulle få duracell-kaninen att deppa ihop och dö på fläcken som svar och hon blev totalt ignorerad vad hon än sa.

Att sen både mamman och pappan lätt skulle platsat i barba-familjen om det inte vore för att de båda hade stort flottigt svintohår som skulle passat till att göra rent ugnen med, det hjälpte inte upp helhetsintrycket. Och så de förbannade adidasbrallorna i wct-material. Med fara för eget liv lyckades jag tränga mig förbi pappan i familjen som tydligen var halvdöv, vem vet, deras tillstånd kanske var smittsamt.

På hemvägen trodde jag att vi skulle bli stoppade i en trafikkontroll mitt på en lång raksträcka. Döm om min förvåning när det ligger en voltad bil på andra sidan av vägbanan, stående på högkant. Det andra konstaterandet var således att norrlänningar kör ungefär lika lugnt som kakmonstret äter kakor. Då det inte finns en enda kurva på fyra-, femhundra meter åt vardera hållet måste jag tillstå att det är en bedrift att ha lyckats med det. Jag hoppas åtminstone att de försökte göra en våghalsig omkörning eller nåt, annars kan det bli riktigt pinsamt för föraren att förklara detta för arbetskamraterna på måndag. Tydligen var det tre vuxna och ett spädbarn som färdades i bilen. Bra prioritering där, jävla kötthuvud.