Efter att ha gästspelat som Elefantmannen i ett och ett halvt dygn och haft feber runt 40-gradersstrecket lika länge så har jag hunnit att avverka en del film. Apropå dubbelmoral och inlägget "Jag tittade i alla fall jävligt mycket på tv".
Rosfeber är inte lika roligt som, till exempel, en rejäl och välriktad spark på pungen och min högra ansiktshalva ser ut som något som Gusten med det assymetriska ansiktet skulle kunna ha sett ut som på en bra dag.
Hur som helst började jag se på the extended dvd edition av alla filmerna i "Sagan om ringen"-trilogin, inalles ungefär 10 timmar av manlig kärlek på bästa filmspråk. Alltså, det finns många som tolkar (hö hö) in J.R.R. Tolkiens avsmak för det industriella samhället i trilogin och ser den som ett kraftfullt statement för en återgång till naturen, eller åtminstone till det mer naturliga än att skövla skogar och natur för nöjes och bekvämlighets skull.
Jag ser det rätt och slätt som homoerotisk fantasy. Alltså, nio män sätter iväg för att bonda lite på en resa mot alperna och under vägen så parar de ihop sig så gott som två och två, utom dvärgskäggot som får symbolisera partnerrivalitet genom sitt överdrivna tävlande om vem som kan döda flest orcher, Gandalf som får symbolisera eftertänksamheten och konservativismen och Boromir som är kvot-castad som den rejäle macho-mannen. Lite som de där mörkhyade människorna som brukar finnas med i amerikanska filmer och säga "Shiieet!" och "Damn!" med jämna mellanrum.
Annars är det paren Aragorn/Legolas, Merry/Pippin och Frodo/Sam och deras spirande kärleksrelationer som tar mesta skärmtiden. Frodo ser ut att vara kär i varenda man han tittar på under hela filmen och han är förmodligen den mest kvinnliga karaktären i hela brödraskapet. Gång på gång måste han räddas av de andra som någon annan jäkla prinsessa. Sam är redo att offra livet för Frodo och när deras blickar möts så brinner de av längtan och åtrå. Alla homoromantiska scener skulle lätt kunna klippas ihop till en egen långfilm. En jävligt tradig långfilm, men en långfilm none the less. Det är kramar, smekningar över diverse kroppsdelar och långa kärlekstal i parti och minut. Som när Aragorn ger Boromir en blöt pannpuss, eller då Merry och Pippin gråter ögonen ur sig för att de ska vara ifrån varandra ett tag. För att inte tala om det tårdrypande slutet. Gay-o-metern går i taket vid flera tillfällen.
Att Aragorn mot slutet hånglar upp Arwen och att Sam gifter sig heterosexuellt är bara en front för att få filmen att gå igenom amerikansk censur. Fattas bara en bar-kör som skanderar "Bajen, bärs och rakade brudar!" i slutet så är chimären komplett.
Alltså, det är bra filmer. But it's gay! Not as if it's anything wrong with it...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar