Veckan som gått har jag tillbringat i Vålådalens naturreservat tillsammans med klassen. Eller åtminstone en mindre del av den. I enlighet med positiv psykologi gick vi tappra fem som skulle ligga utomhus hela veckan under namnet "super-elit" och de andra var "elit". Det var värt ett försök antar jag.
Jag fick snabbt erfara att kamerabatterier tar fortare slut i kyla, att damasker eller snölås runt skor och ben är bland det viktigare man kan ha med sig upp på fjället på vintern och att tält är svåra att slå upp när det är en och en halv meter djup snö. I år har det enligt utsago varit såpass kallt att det inte blivit någon skare på snön. Problem uppstår då bland annat när man ska resa tält, sätta ner tältpinnar eller över huvud taget förflytta sig utan skidor. Att förflytta sig utan skidor är ganska trivsamt i ett läger då man ska laga mat, sätta upp tält eller umgås över huvud taget. Alltså tar man av sig skidorna och hoppas på att den snö som man packat för att resa tältet på håller för långsamma och försiktiga förflyttningar. Jag fick erfara att så inte var fallet den hårda vägen. Första kvällen gick jag nog igenom i runda slängar 50 gånger. Dagen efter hade snön satt sig såpass att jag bara gick igenom ~20 gånger.
Följden av att gå igenom snön med en eller ibland båda fötterna samtidigt så många gånger är att man utan snölås/damasker får vissa snömängder i skorna. I mitt fall skulle man nog kunna använda den samlade mängden snö till att anordna en världscuppremiär i sprintskidåkning åtminstone, kanske en långloppsvariant också om man spred det tunt.
Som tur är hade jag gott om strumpor att byta med och byxor med för den delen. Vädret var helt strålande och trots att klistervallan (med vidhängande snö) som satt under skidorna gjorde att man med jämna mellanrum fick en vidunderlig utsikt över fjällvärlden så var de flesta vid gott mod.
Åtminstone den första halvdagen, för sen lackade de flesta ur och vallade om skidorna.
Andra eftermiddagen och kvällen var det dags att bli barn på nytt för då skulle det byggas snökoja. Eller ja, bivack heter det tydligen när man blir vuxen. Vi satsade på att bygga motsvarigheten till S:t Peterskyrkan och fick till valvbågarna ganska bra, men den enda takornamenteringen som vi lyckades få till var en gammal trött björk som låg inbäddad i snödrivan vi byggde i och som verkade ganska tacksam över att komma fram i ljuset igen. När stearinljusen var på plats i de specialutsågade nischerna var det bara dopfunten som fattades för att kunna hålla de flesta förrättningar som svenska kyrkan har att erbjuda. Vare sig spädbarn eller blivande äkta par bemödade sig dock med att ta sig de 13 kilometrarna på skidor/skoter för att göra oss den äran.
Dag tre bjöd på den jävligaste stigningen hittills och pulkorna vi drog på gjorde sitt bästa för att streta emot så gott de kunde över kalfjället. Efter en varma-koppen-lunch med världens godaste bröd till nåddes en stuga med bastu och torkmöjligheter och byxor (och i princip allt annat) som var stela av frost kunde återigen bli både mjuka och torra. Bivackbygge is a bitch för utrustningen man har på sig och där man inte blir svettig blir man garanterat blöt av snö som smälter. Bastubad efter närmare tre dygn på fjället ska inte underskattas. Middag avnjöts inne i varma stugan och kvällen bjöd på kortspel och frågesport. Jag behöver egentligen inte tillägga att jag vann, men jag gör det ändå för klarhetens skull.
Torsdagen var en skön transportsträcka, nerför hela vägen, strålande sol och bra glid. Under kvällen lyckades jag dock stoppa i mig något som jag förmodligen inte skulle ha stoppat i mig, för idag har jag varit på toaletten tolv gånger. Toaletten i de här fallen har varit fyra granar, två utedass, en sten, en gammal torraka, en vägkant och en skinande (not) toalett. Toaletten hittills tre gånger under det här blogginlägget.
Dessutom har jag fått i mig ungefär två glas vatten vilket är väldi' dållit när man ska transportera sig sju kilometer på skidor med en tjugo kilos pulka.
All-in-all en händelserik vecka. Mental note to self: koka vattnet ordentligt på fjället. Laga även den frystorkade maten tills den blir mjuk. Hunger är ingen ursäkt.
Den andra gruppen fick en fin vistelse i sin stuga. Vi hälsade på dem de sista timmarna innan hemfärd och deras största problem var:
1. Bara en TV, så alla kunde inte se sina favoritprogram samtidigt.
2. Vattenkokarens lock var trasigt. Det låste inte och man fick följaktligen hålla nere locket för hand, alternativt ställa något ovanpå.
3. Godiset höll på att ta slut.
4. Någon hade fortfarande ångest över sin enda natt i tält.
5. En annan hade glömt sin mobilladdare.
Mina lösningar på problemen var:
1. Sov i tält hela jävla veckan så får du annat att oroa dig för
2. Sätt dig ute i en snödriva och tina snö på ett spritkök i en vecka.
3. Bär med dig allt godis 2,5 mil och fundera sen på dina prioriteringar.
4. Prova fem nätter så försvinner en-natts-ångesten i flera.
5. Dö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar