Jag har under några kvällar pratat i telefon strax innan läggdags. Det är trevligt, ger mig något att le åt och känns allmänt bra. Vi har samma humor, gillar liknande saker och tycker väldigt olika i mångt och mycket, även om vi har liknande värderingar. Det ger oss mycket att tjafsa om, många sköna skratt och en hel del feel good-känslor.
Problemet kommer när jag inser att vi egentligen bara träffats en enda gång, under en alldeles för kort kväll och att jag egentligen inte riktigt minns hur hon ser ut. Eller jo jag minns och ja, jag har fått bilder skickade och vet att de stämmer överens med originalet, men jag kan inte riktigt minnas hur det var när jag först såg henne. Jag minns känslan och allt det där, men... Det var förvisso bara någon dryg månad sedan, så alltför lång tid har inte passerat, men det är ändå skillnad på att se någon åtminstone varje vecka, jämfört med att hänga upp allt på ett enda tillfälle som skedde för över en tolftedels år sedan. Merparten av det vi har träffats har vi gjort över telefon.
Å andra sidan är inte det här på något sätt olikt bekantskaper man gör på nätet. På nätet väljer de flesta att visa sin allra glittrigaste sida. De flesta lägger upp (noggrant) utvalda och selekterade foton, skriver bara om sina positiva känslor, den perfekta fasaden. Inte många vågar skriva om sina olater, sina tröttsamma små egenheter eller tics, att de tuggar mat med öppen mun (om de är medvetna om det), att de är sjukligt svartsjuka eller att de har ett kontrollbehov som går utöver det vanliga. Fan, man vet ju inte ens om folk röker eller snusar längre. Och absolut ingen, ingen, känner för att lägga av en rejäl, möjligtvis illaluktande fis med jämna mellanrum. Det passar sig liksom inte i den bild man vill ge.
Lite liknande är det att prata med någon mycket över telefon utan att träffas. Du känner personen utan och innan, eller åtminstone de bitar som hon låter dig känna, ni har pratat om fler (och mer om) saker än du och din gamla barndomskamrat täckt de senaste tio åren och trots att ni inte träffats på länge så vet du mer om vad hon gjort än vad hennes mamma som träffar henne nästan dagligen gör.
Men, här kommer problemet, trots alla timmar i telefonen så kan jag inte säga hur det kommer att vara att leva med den här personen under samma tak. Som numera garvad internatboende så vet jag att det inte krävs speciellt mycket för att människor ska börja störa sig på varandra. Det kan vara en benägenhet att lämna disk lite för länge, att inte torka upp på duschgolvet, att inte ha sina grejer i sitt skåp, att monopolisera tv:n, att äta ljudligt, att ha för många par skor i skohyllan, att inte betala för sig, att gnälla över alltings jävlighet, att ge dolda direktiv istället för att fråga, att stöka ner allmänna utrymmen, att ha för många saker framme samtidigt, att skriva arga lappar man inte själv lever upp till, att vara en besserwisser, att vara totalt initiativlös, att vara överdrivet käck, att alltid vara rolig på andras bekostnad, att inte kunna hålla i pengar, att aldrig sätta i en ny toarulle efter att man tagit slut på den som satt i hållaren, att inkräkta på den personliga sfären, att aldrig tömma soppåsen, att lova runt och hålla tunt och så vidare och så vidare. För att citera Rodney King: "can we all get along?" Svaret är ja, och nej.
Hur som helst är det alldeles omöjligt att få reda på såna här issues innan man spenderat mycket tid med personen i fråga. Och i början av en relation, om det så är en vänskaplig eller annan variant, är man som bekant i smekmånadsfasen. Det är då alla människor i den nya sociala situationen bara är sååå trevliga och fina på alla möjliga sätt. Ingen har några fel och brister utan alla anstränger sig för att lukta gott, föra sig, ställa upp och jobba med gruppen eller partnern. Toleransnivån är väldigt hög.
En telefon- eller nätrelation är lite som en smekmånadsfas. Jag väljer själv när jag är tillgänglig, vad jag vill dela med mig av om mig själv och hur jag vill framstå. Även om jag delar med mig av mina allra innersta känslor på ett område så kan jag välja att helt hålla dem för mig själv på något annat, eller rent av hitta på saker för att göra mig mer intressant. Det är ju svårt att verifiera händelser i andra änden av luren, om jag ens vill det. Oavsett om jag vill det eller inte känns det som jag blir intresserad av lika delar dröm och verklighet. Hälften är hur fantastisk människa det faktiskt är och resten är drömmar och förhoppningar om hur hon kommer att vara.
Visst är det roligt att fabulera fritt om sommaren och kommande planer, gemensamma idéer och framtid, men tänk om det skär sig efter två veckor? Eller ännu tidigare. Drömtjejen kanske är helt besatt av shopping och bränner hela semesterkassan på de första två dagarna och lever på dig resten av tiden, eller så har hon taskig hygien, har gått upp 50 kilo sedan de senaste bilderna tagits, är bulimiker, dejtar tre andra samtidigt, har blonderat sig skitfult eller har usel klädsmak, fäller inte ner toalocket när hon ska sätta sig och skruvar inte på locket på tandkrämstuben. Krig har börjat för mindre saker.
Efter att ha bott i ett halvår i ett sällskap som fösts ihop på grund av utbildningsmässiga skäl, inte för att vi tycker om varandra sedan innan eller så, är väl den här situationen lite speciell. Men jag är ändå av uppfattningen att framtidsplaner i alla skepnader och speciellt samboskap, oavsett art eller tidsrymd, är något som ska arbetas fram under lång tid och lite i taget, på plats. Nu låter det jävligt tråkigt av mig och valet av ordet "arbeta" kanske inte är det bästa. Det jag menar är att det inte är något som ska bestämmas över telefon, hur goda intentioner som än finns. Det är sånt som får växa fram när tid är. Därför förhåller jag mig lite skeptisk till just den delen av dylika konversationer.
Men drömma måste man ju få göra, även om det är dumt och kan ge orimligt höga förväntningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar