Ibland blir man varse hur små och obetydliga problem man egentligen har. Ett ex till mig fick barn bara för någon vecka sedan. Ett änglabarn. Jag kan inte sätta mig in i hur det kan kännas att ens barn bara efter några timmar ute i världen inte längre orkar leva. Men jag förstår att det måste vara fruktansvärt.
När jag blev pappa blev jag det på ett ganska ovanligt sätt. Men jag kommer ändå ihåg känslan där och då. Jag var själv övertygad om att det var som det var, vilket gjorde allting lite surrealistiskt. Men jag minns hur jag stod där mitt i Asmara i Eritrea på Telephone Office, ett ställe dit man kunde gå för att ringa långdistanssamtal, och skrattade och grät om vartannat.
Jag, som inte hade varit med en endaste dag av graviditeten, hade en sån känslostorm inombords att jag inte trodde att det var möjligt. Jag kan bara med en rejäl portion fantasi uppbåda hur det skulle kännas att efter nio månaders väntan och flera timmars förlossning se den lilla person man väntat på och längtat efter ge upp andan och gå vidare. Inte finnas mer.
Jag avundas dem inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar