Efter avslutad vecka i Bydalen blev det en sväng till badhuset för att tvaga den sargade lekamen medelst bubbelbad, för att sedan komma hem till ett fruset avlopp och vatten över hela toalettgolvet. Sonen gick därför och la sig och jag ställde mig för att hinka upp allt vatten och kokade cirka femtio liter varmvatten som jag portionerade ut i toaletten med jämna mellanrum. När klockan närmade sig elva var jag helt färdig efter två nätter med bara några få timmars sömn. Då ingen bättring var i sikte så gav jag upp och däckade i sängen. Jag har aldrig förstått det där uttrycket om att somna så fort man träffar kudden förrän nu.
Idag (eller ja, tekniskt sett igår) flydde vi huset vid elva och satte fart mot Bydalen igen, med pulka, en liter varm O'boy, lite fika, varma kläder och en näve skidor. Planen var att sammanstråla med en trettioåring och en sexåring, men dom hade tydligen åkt hem utan att meddela oss så vi var själva i backen.
Efter att Sonen frustrationsgrinat över att inte kunna åka ner för den backe han själv valde så beslutade jag mig för att omsätta mina nyvunna skidlärarkunskaper i praktiken och började lära sonen fartkontroll och att åka tvärsöver backen, istället för att som tidigare blåsa på i backens färdriktning och febrilt bromsa med hoppande ben som var all over the place och genom gudomligt ingripande hoppas på att det tog stopp någon gång lite längre ner.
Det gick över förväntan och när den första branten var avklarad började vi köra Följa John i backe efter backe. Sonen var mäkta stolt över sina färdigheter och jag måste säga att jag är positivt överraskad över hans förmåga att ta till sig kunskapen. När skiddagen började närma sig sitt slut så åkte vi till och med några skogsbanor i låg fart utan vare sig utstuckna ögon eller brutna leder. Som avslutning ville han in på en bana som jag tycker är ganska jobbig ("kom bara ihåg att jag varnade dig innan" sa jag) men han klarade med glans, trots utrop som "Det här var ingen bra idé!" och lite annan tandagnisslan. Han var i alla fall väldigt nöjd efteråt att han hade gjort det.
Som avslutning blev det två timmars snowraceråkning och en pizza på Högis restaurang. Vi kom hem halv åtta och stupade i säng.
Mu sitter jag här efter att ha vaknat med ett ryck och insett att jag skulle jobba en del idag. Finns inget så härligt som nattarbete när man behöver sova. Men som genom ett under har åtminstone avloppet löst upp sig numera, märkte jag. Sånt är alltid positivt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar