drömmar

Inatt drömde jag hur mycket som helst. Sånt som får en att fundera över vilket arv som lämnas till Sonen och andra människor i ens närhet. Sånt som hänt, sånt jag gjort, sånt andra gjort och spår det kan lämna.

Jag drömde om att vi (vilka "vi" nu var) satt vid en inomhuspool som såg ut att ligga inuti en stor medeltida balsal. Vattnet var grönt och väggarna var av sten, nästan liknande något som ser ut som staplat skiffer. Jag antar att vi var där för att bada, men det jag verkligen kommer ihåg är att en rätt så tjock snubbe i röda badshorts slänger iväg en babybilbarnstol över hela bassängens längd och den slår ner med en duns. Av skriket att döma satt barnet fortfarande i den.

Tumult följer och tjockisen försöker släta över hela händelsen med ett stort leende och "det var väl inte så farligt". Jag plockar upp en av hans bibliotekslånade böcker för att få tag på namn och adress (don't ask) och han börjar svettas. En kollega till mig, som är maratonlöpare, börjar jaga honom runt poolen, varv efter varv. Leker, mest. Till slut dyker han i vattnet och vi får hoppa i efter honom. Sen vaknar jag.

Jag har legat vaken sedan dess, och tänkt på hur små handlingar kan förändra människor och sätta spår långt efteråt. Jag har tänkt på när Sonen föll i golvet med huvudet före hemma hos sina morföräldrar när han bara var åtta-nio månader gammal. Jag har tänkt på när dörren gick i baklås på toaletten hemma och han fick storpanik och började sparka på dörren och skrika som en stucken gris. Jag har tänkt på hans mörkerrädsla och vad den kan ha grunden i.

Jag har tänkt på hur vi formar individer till att bli självständiga eller klängiga beroende på hur vi handlar, om de blir aktiva eller passiva, glada eller allvarliga. Om de får bra vanor, eller om de får dåliga. Att feta vuxna får feta barn är ingen slump, det är snarare det tydligaste exemplet på hur vi påverkar våra barn. Det har hållit mig vaken i tre timmar nu.

Näe, enough rambling. Nu ska jag äta frukost och gå ut och åka i pudersnö.