Jag ber härmed om ursäkt till alla människor som jag någonsin varit kring och krävt deras uppmärksamhet, att dom ska säga något positivt eller tvingat dem att peppa mig när jag var arg, sur eller ledsen. Åtminstone om de känt på samma sätt som jag känner nu.
I nöden prövas vännen heter det ju, och om det är så så är jag ingen vän, åtminstone inte åt det hållet. Idag är det alltså skidåkning och jag vet minst en person som kommer att vara piss-sur i bussen hela vägen upp, som troligtvis kommer att sätta sig bredvid mig och troligtvis kommer att demonstrativt sitta med en skitnödig min och armarna i kors för att visa hur missnöjd personen är.
Att vara sårad i all ära, jag vet att jag har varit så jävla inskränkt också och jag ber som sagt om ursäkt till alla och envar av de som drabbats. Men vad blir bättre? Jag kommer troligtvis aldrig mer att lägga två strån i kors för att bjuda med den här personen igen, jag kommer definitivt aldrig att fråga om hjälp, eller ens ta emot hjälp. Inte när det krävs en motprestation som jag uppenbarligen inte är villig att ställa upp på.
Fuck needy people och fuck samtalet med känslomässig intelligens. Bara försvinn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar