Buksvågerns rodnad

Jag gillar att vara ute och resa. Har alltid gjort och kommer nog alltid att göra. Den här gången var det lite roligare än annars. Dels satt jag strax bakom nödutgången vid fönstret, vilket innebar att jag hade dubbelt benutrymme. Dels stötte jag på min gamla chef som också skulle hem till vintern. Chefen som jag vet har varit otrogen med mamman till min son. Jag mötte honom i somras (eller om det var sommaren innan) vid ett övergångsställe nära biblioteket i stan och förstod på hans undvikande sätt att han skämdes för nåt.

Lite sonderande senare så fick jag reda på att han som sagt haft någon typ av affär med sonens mamma. Tydligen hade den pågått ett längre tag också, enligt uppgift.

Efter det ser jag alltid lite extra glad ut när jag ser honom och han ser alltid lite extra förlägen och skamsen ut. Jag kanske övertolkar det hela, det är mycket möjligt. Men det är ju inte konstigt om han börjat fundera på vad hans fru och barn skulle säga om de visste detta.

Jag gick förbi honom som hastigast i gången på planet från Stockholm. Jag hälsade det gladaste jag kunde. Lite övertydligt glatt kanske. Funderade på att blinka lite. Och han såg som vanligt lite besvärad ut. Jag övervägde om jag skulle gå tillbaka och fråga om han haft nåt skönt sex på senaste, men jag kom fram till att det var lite over the top.

Så där stod vi till slut i ankomsthallen och väntade på var sin hämtning, jag stod lite sådär provocerande nära för att han inte skulle kunna missa mig, och han stod och tittade åt alla andra håll för att slippa konversera.

Smått humoristiskt var det. Jag tror att jag måste sätta det här i system på något sätt. Undra om det finns nån otrognas klubb man kan infiltrera för att ha lite skoj.

finding forrester

I ovan nämnda film yttrar en av huvudkaraktärerna "The key to writing is to write, not to think".

Sjukt att det kan vara så jäkla svårt att bara göra saker utan att gå och fundera igenom dem först. Speciellt de tråkiga administrativa sakerna. Men nu har jag åtminstone fått en halvdan förklaring. Jag gjorde för några veckor sedan ett av världens mest genomforskade personlighetstest. Jag gillar tester. Om så bara för att bekräfta det man redan vet, och få verktyg för eller framförallt insikt i att jobba runt sina svagheter.

Jag gjorde alltså ett Briggs Myers-personlighetstyptest, där man kan bli en av sexton olika jungianska typer. Dessa fördelar sig på axlarna Extravert-Introvert, Sinnesförnimmelse-Intuition, Tanke-Känsla, Bedömning-Perception.

Inte oväntat fick jag resultatet ganska jämnt fördelat mellan INFP, och INTP. De har undertexterna "Världsförbättraren" och vill "tjäna ett högre syfte", respektive "Arkitekten" och kännetecknas av att "om jag fascineras av det kommer jag att undersöka det".

På något sätt vänder jag mig mot att fackas in i enbart 16 olika personlighetstyper och uppenbarligen är jag någon form av mix av dessa båda. Det är däremot otroligt fascinerande att se hur mycket som stämmer in.

Å andra sidan känns det ibland som ett horoskop, där det mesta säkert kan gälla de flesta människor. Det blir däremot pinsamt uppenbart att det inte är fallet när jag läser igenom vad de andra typerna har för specialiteter och hur de fungerar bäst. Det står också klart varför jag funkar bättre med vissa människor än andra och varför jag har så svårt att jobba tillsammans med dem. Alla människor alltså.  Åtminstone i princip.

Så här är jag nu, solokvisten, och jobbar på mitt världsförbättringsprojekt. Förutom då att det är tråkiga saker som måste göras idag och därför prokrastinerar jag istället. Typiskt.

Bollen är i rullning

Ibland flyter det på sjukt bra. En artikel i största tidningen i bygden och grejer börjar hända lite varstans. Det kommer in spontana telefonsamtal från människor som vill teckna sig hos oss. Det ramlar in erbjudanden om sponsring och samarbeten. Det kommer förfrågningar om föreläsningar och workshops.

Det går helt enkelt väldigt bra nu. Men det måste gå ännu bättre innan det är dags att sätta igång på allvar, annars blir det svårt att sprida konceptet över världen. Eller landet. Eller åtminstone länet. Nåja, man ska väl börja nånstans. Det står säkert nånstans att det är bra att det inte går för fort heller.

Hade hoppats på att komma iväg en sväng till Sundsvall för att ordna möblemanget under veckan som gått men eftersom Sonens mamma enligt utsago jobbade tisdag-torsdag så får det skjutas på till nästa vecka. Blir mycket miljöfotografering och home styling den närmsta tiden. Tur att jag har semester från det vanliga jobbet i tre veckor framöver.

Nu är det i alla fall dags att krypa till sängs trots att festivalkvällen inte är slut än. Det ska laddas inför imorgon och då jäklar ska vi inte missa en sekund.

På lördag är det dessutom en föreläsning inbokad och jag kan väl inte påstå att jag legat i hårdträning inför vad vi ska säga..

Jag har inte sett på tv på två-tre veckor, minst. Är det såhär det känns att vara entreprenör?

Skolavslutning

En förväntansfull Son vaknade upp idag och strålade av lycka över att göra sin sista skoldag för det här läsåret. Jag vet inte riktigt vad man ska läsa in i det, men det är väl inte bara en reflektion över att skolan är dödstråkig i all fall... eller? 

Själva avslutningsföreställningen var så gott som genomgående en blandning av skämskudde och hjärtevärmande ögonblick. Eller? För första gången innefattade skolavslutningen även mupparna på särskolan och de brukar ju leverera. Så också idag. 

Mitt under ett känslosamt avslutningstal började en liten tjej utbrista i nån repetitiv Djungel-George-imitation som lät gangganggangganggangganggangganggangganggang. Det fina med en sån där oåterhållsam yttring är just att de använder nån typ av belting-teknik som gör att ljudet med lätthet överröstar även det bästa högtalarsystem som skolan kan uppbåda. Speciellt när den som håller i mikrofonen är en 12-åring som skäms ögonen ur sig över att stå och prata inför folk.

På det hela taget var det ett fantastiskt evenemang som jag inte skulle vilja missa för allt i världen. Han har nyss gått ut andra klass. Hur jäkla oförståeligt är inte det? 

Sweetness

Det skulle egentligen ha blivit en helg i Trondheim med middagar, turistande och allmänt skönt relaxande, men det blev rätt bra ändå. När Sonen skulle gradera sig i sin budo-grupp under söndagen och riskerade att inte kunna vara där så får man ju prioritera och ställa upp. Att se honom stå och tacka  (och krama, till publikens åååh-ande) sina tränare och stolt visa upp sitt nyvunna gula bälte var hur värt som helst att stanna på hemmaplan för. En miss i planeringen var dock att han inte hade på sig sin budodräkt, vilket dock inte kan skyllas på min försumlighet, så det blev en liten snabb inköpstripp till Kapp Ahl för att köpa någorlunda budomässiga kläder. Inte så jävla lätt i en sån butik, kan jag säga. Så i en vit tjejtröja och ett par gråmelerade mjukisbrallor blev han uppgraderad till nästa nivå, som en udda och något besviken fågel. Men jag gjorde i alla fall så gott jag kunde.

En resa till Trondheim kan man dock alltid göra senare. Om alla planer går i lås framöver så lär det bli ett jäkla farande till Trondheim i alla fall. Tänk om de kunde klubbat en elektrifiering av Meråkerbanan några år tidigare...

Nu är jag och min kollega J bara dagar ifrån att formalisera samarbetet och bli aktiebolagsägare. Jag kan inte säga att jag ser fram emot deklarationen och redovisningen, men det spelar mindre roll just nu. Vi kan väl säga som så att jag ser fram emot detta något så in i helvete. Det kommer säkert att bli en arbetsam sommar, men det är värt allt slit.

Och partners bara ramlar över oss i sin entusiasm. Allt som behövs är kunderna... Som tur är har vi ungefär samma inställning där. Och ett mervärde som säljer sig självt.

Jag inser nu att det här kan jinxa saker och ting rätt ordentligt, vilket jag dock skiter högaktningsfullt i. Jag håller tummarna istället och jobbar på för att det ska bli suveränt.

hypersocialkonstruktivist

Nu är det två dagar kvar tills jag och min kollega J ska ha ett möte som kan förändra allt. Eftersom företaget i fråga bett om tystnadsplikt så kanske det inte är så smart att skriva alltför mycket om det här, men det handlar om ett av Norrlands största bolag som ska gå in och investera mycket pengar och tid i vårt lilla sidoprojekt som har potential att bli riktigt stort.

Och i vanlig ordning är jag sömnlös och tusen tankar mal i huvudet. Det är inte ekonomiskt riskfritt på något sätt och utdelningen i början kan bli hyfsad och den kan också bli katastrofdålig. Vi har fått kompromissa med läge och förutsättningar en hel del och har kanske inte de bästa tänkbara av något av dem, men vi är på banan och kommer att köra. Efter sommaren är vi igång om allt faller på plats.

I slutändan innebär det att vi blir företagsägare och kommer att driva detta vid sidan om vårt ordinarie arbete till att börja med. Vi kommer skapa ett aktiebolag för att minska den finansiella risken, men det innebär också att vi behöver gå in med en pott egna pengar, istället för att flyta ovanpå och bara använda vår investerares..

Extra roligt för mig är att det är jag som har lyckats få detta till stånd. Det är jag som har minglat, träffat rätt folk, övertygat, sålt in koncept och tankar. Det är inte så vanligt för mig. Men jag har gjort det till den grad att en annan kollega kallade mig för hypersocialkonstruktivist. Jag vet inte om det ska tolkas  positivt eller negativt om jag ska vara ärlig, även om jag lutar åt att han menade det som en komplimang. Han kanske bara hittade ett ypperligt belevat sätt att förolämpa mig på som jag inte riktigt begrep. När det kommer till just den här kollegan så är han nämligen så jobbigt intelligent och på ett helt annat plan än någon annan, vilket oftast innebär att han tappar folk längs vägen av sitt resonemang, även om jag brukar kunna hänga med rätt okej..

Detta om detta. Fördelen med att vara vaken är ju att man till exempel kan kolla lite på tapeter, inredningsdetaljer och göra diverse konceptskisser inför torsdagen. Som för övrigt blir en hektisk dag. Möbelleverans, byte av balkongdörr hemma, mötet då förstås och en kurs samtidigt som Sonen ska iväg på budo-träning. Hmmm... iiintresting.

the snowboarder

Det är roligt att höra vuxna klyschor komma ur ett barns mun. Sådär klockrent repeterat på ett sätt som barnet själv aldrig någonsin skulle kunna formulera sig. Sonen har dragit många sådana idag, som säkert jag är medskyldig till att ha präntat in i hjärnan på honom.

Jag visserligen har hört ända sedan han var liten att han lät lite förprogrammerad med uttryck, men det här är bara charmigt. Idag i backen har det, förutom rätt massiva svortdomsanfall, haglat tätt med floskler.

"Övning ger färdighet"
"För att bli bra på nånting måste man öva, öva, öva."
"Det tar 10 000 timmar för att bli proffs på nåt, så jag kör på."
"Om man bara övar tillräckligt mycket så kommer man bli bra på det."

och så vidare. För övrigt har han verkligen gått från klarhet till klarhet. Från att knappt ha kunnat stå upp på snowboarden i nedförsbacke, har han gått till att kunna hjälpligt svänga åt båda hållen, till och med tåsväng, och åka både rep och knapplift. Privatlektionen kostade 370 spänn och var värd precis varenda krona för det där hade han aldrig kunnat lära sig på egen hand på under två dagars åkning, med garanterat tappad sug som följd.

Man ska dock inte tro att han var speciellt nöjd över sina framsteg. Näe, skitförbannad över att det gjorde ont att ramla och att han åtminstone en gång under varje åk dödade svanskotan i ett fall efter en tåsväng var mer hans melodi.

Ska bli intressant att se hur sugen han faktiskt är imorgon, för då ska vi ut i backarna igen.