the skogsmulle speaks out

Detta är inget försök att skriva någon på näsan. Men eftersom jag ändå är vaken kan jag lika gärna skriva något. Och jag läste en väns blogg nyss och tänkte ge min historia. Om hur jag hamnade här kanske passar bra. 2002 (tror jag) fick jag en blodförgiftning. Den orsakades av att jag hade ett nageltrång på ena stortån och i samband med det blommade även en typ av reumatism upp. Den här typen av reumatism gör att jag sakta kommer att förtvina och bli en krokig gammal gubbe. Vill det sig illa blir jag en krokig 40-årig gammal gubbe. I annat fall kan det dröja ända tills jag blir riktigt gammal. Det beror lite på hur man sköter livet, antar jag. Men det beror också på mycket tur och träff.

Min reumatism innebär att jag med jämna mellanrum kommer att få uppblossande inflammationer runt om i kroppen, oftast centrerat kring olika leder. Den första som jag fick i samband med blodförgiftningen var i SI-leden, mellan bäckenet och ryggraden. Den gjorde mig sängliggande i tre veckor och sedan var jag tvungen att ta mig runt på kryckor i ytterligare tre månader. Efter det började jag värdesätta promenader, att jag över huvud taget kunde gå utan stöd. Och jag var glad att jag inte dog i blodförgiftningen, för det kunde ha hänt. två och en halv veckas intravenös antibiotika och åtta månaders penicillinkur vittnar om att allt inte stod rätt till i kroppen.

Nästa gång (runt våren-sommaren 2003?) handlade det om bröstbenet. Efter en heldag på Fjällbackas Pay'n'play-golfbana så kände jag vad jag trodde var träningsvärk. Men eftersom den höll i sig i två-tre månader den här gången också insåg jag att det inte riktigt var fallet. Min tûska läkare ordinerade "zoooongel va". Det gick inte vidare bra ihop med min beach 03-solbränna. Man ska visst inte vistas ute i solsken när man har det på kroppen.

Under de här inflammationsattackerna kan inflammationen ibland vandra runt i kroppen och sätta sig i olika leder på vägen. Fotvalven, armbågar, handleder, nackkotor, ryggkotor, knä, tår, fingrar. Alla delar har råkat ut för mer eller mindre allvarliga inflammationer. Needless to say är det ganska begränsande. Det är begränsande inte bara fysiskt utan även psykiskt. Att ha ständig värk i en kroppsdel är jävligt mentalt tröttande. Min rygg har spökat under ett antal år, och flera månader i sträck har jag varit tvungen att ta heta bad (vi snackar 45+ grader här) så att skinnet håller på att krulla sig, för att jag ska stå ut över huvud taget. Det är det enda som fått lederna att mjukna och gå att använda normalt igen. Åtminstone i några timmar.

Jag förstod ganska snabbt att jag skulle behöva bli mer aktiv och röra på mig för att inte den här sjukdomen skulle ta the best of me. Så jag gjorde några tappra försök att börja träna, jag hade ett tag ett ambitiöst 5-dagars träningsprogram där jag skulle bygga massor av muskler, jag åkte inlines varje dag och tog promenader på runt 4-5 mil i veckan. Inte samtidigt, men i perioder. Sen började jag känna av SI-leden igen, och jag blev stillasittande i några måander. Det är svårt att göra något när varje steg man tar känns som att få en styckkniv inkörd i sidan.

Nu för tiden har sjukdomen gått in i en mer passiv fas. Jag har fortfarande problem att sova på grund av smärtan, och min rygg är konstant stel på morgonen och mitt bröstkorgsomfång vid full inandning har minskat med 4,5 cm vid senaste mätningen för att mina leder i bröstryggen och bröstet sakta förbroskas.

Ett tag övervägde jag att bli brandman för att de har så mycket fysisk träning inbyggt i sina arbetspass. Jag har sedan länge gett upp tanken på att kunna med självdisciplinens hjälp hålla min kropp igång med fritidsträning.

Jag har fått ge upp mitt liv som det var, för att omskola mig. Jag läser till fritidsledare, inte för att det är speciellt lockande att få jobba med barn och ungdomar, utan för att utbildningen ger mig det umgänge jag behöver för att få en aktiv fritid och således kunna hålla mig någorlunda frisk. Jag har fått omvärdera mitt liv, byta vanor och inriktning och min sjukdom har fått mig att värdesätta små saker. Som att kunna gå. Jag hoppas verkligen att jag slipper att jobba med barn. Egna barn räcker gott för mig, tjugo andras hade varit katastrof.

Jag kunde förmodligen ha kämpat vidare på IT-spåret och gjort det bästa av det, men det hade inneburit att jag efter varje arbetsdag skulle behöva en eller två timmar för att mjuka upp ryggen efter datorsittandet, antingen via massage eller genom förebyggande träning.

Nu blir rörelsen en naturlig del av dagen. Och jag får ha jäkligt roligt samtidigt. Jag har verkligen utvärderat allt med mitt liv på grund av sjukdomen. Jag har slutat jobb delvis på grund av den och jag har sett mig själv bli deprimerad, skita i allt och bara stänga in mig på grund av den. Det är svårt att förklara för de som inte har haft det själv vilket enormt tryck reumatisk värk sätter på psyket. Som droppen sakta urholkar stenen blir man förr eller senare jävligt less och det är svårt att se ljuset i tillvaron.

Jag är glad att jag tog ett aktivt beslut att ge upp min stillasittande IT-karriär för att må bra i själ och kropp först och främst. Även om det har satt djupa spår i min ekonomi och i min sociala situation, så var det rätt beslut. Jag är inte tillbaka på banan än, men jag kommer sakta men säkert ditåt.

Och jag mår bättre än på länge.