Jaha, så det är detta som är skidåkning! Alltså, att gå uppför ett berg med randonnéskidor under fötterna och stighudar på skidorna kanske låter dumdristigt. Även om det går att göra det med shorts och t-shirt i strålande sol. Men det är precis vad vi gjort de senaste fyra dagarna.
Att ha bredden av en hel bergssida att åka nedför och bara låta intrycken skölja över mig var nog bland det bästa jag gjort. Jag kommer inte exakt ihåg känslan av när jag hoppade fallskärm, men detta var på sitt sätt helt magnifikt.
När jag fått omstrukturerat mina videos så ska ni få se.
Igår var det däremot inte speciellt bra väder. Vi gick uppför en trettiograders sluttning i blötsnö och fallhöjden var ungefär fyrahundra meter när det plötsligt drar in ett fetingmoln och börjar snöa på oss. Därpå börjar det blåsa kraftigt från sidan och vi sicksackar oss uppåt på egentligen ingenting mer än våra egna trampade skidspår. När vi är ungefär 200 meter från toppen ballar en i sällskapet ur och börjar gråta, så vi bestämmer oss för att gå in till ett stenröse och ta av oss skidorna för att gå med dem på ryggen till toppen.
Bergskammen är ungefär tio meter bred och sikten är runt 20 meter när vi kommer upp och jag hör J ropa nerifrån att jag bör gå åt vänster NU för att inte ramla igenom överhänget av snö som ligger där. Hade jag gjort det skulle jag förmodligen tumla neråt ungefär åttio till hundra meter ner i ett stenröse som låg lite längre ner. Med hjärtat i halsgropen söker jag mig åt andra hållet och till slut kommer vi upp på lite planare mark, kanske mellan tio till femton graders lutning. Sikten är fortfarande noll och vi går åt vänster för att cirkla runt toppen och ta oss ner i en måttlig lutning till dalen nedanför som förmodligen ligger i strålande solsken.
Efter tjugo minuters stighudande inser vi att vi inte har speciellt bra koll på var vi befinner oss, så vi gräver en nödbivack och vecklar ut en vindsäck och kryper in alla fyra i den. Efter en timme inuti vindsäcken började vi bli lite kalla och rastlösa och beslöt oss för att gå ut och pröva lyckan. Efter vissa navigeringsproblem ("Den här kompassen är ju helt keff, den visar ju norr åt alla möjliga håll!") letade vi oss ner på det vi trodde var norrsidan, fortfarande med tjugo meters sikt och viss oro för att gå igenom hängdrivan som skulle förpassa oss hundra meter söderut på några sekunder.
Efter att ha tagit oss ner för en sida med kanske tjugofem graders lutning och noll sikt lättade molnen och vi såg en sjö som verkligen inte borde ligga där. Vi hade tagit oss ner på fel sida berget. Efter en del skråande tvärs över bergssidan och en femtio meters vandring i pjäxor över världens samlade stenskravel stod vi vid vad som såg ut att vara en hel backe ner i den dal vi vandrade upp ifrån. Solen tittade fram och hela åkningen ner var helt. jävla. underbar. Det kändes ganska värt allt slit när vi väl kom ner i finvädret.
Jag tror att jag har hittat mig (ytterligare) en ny hobby. Så. Jävla. Grymt.
Dessutom träffade jag idag på en gammal internetbekant som jag haft många och långa brevväxlingar med men aldrig träffat. Ända sedan den gamla Lunarstorm-tiden till och med. Jag kände igen henne från ett foto jag sett för ungefär sju år sedan. Sånt tycker jag är lite coolt.
Hon var till och med sötare än vad jag mindes henne. Hon såg lite generad och blyg ut. Hade jag haft sjuhundrafemtio spänn och inte varit uppbokad i helgen så hade jag definitivt stannat på ze big Fjällfest som de ska ha där. Inte på grund av att jag träffade henne (enbart), utan för att det ska samlas en helvetes massa skidnördar och outdoor-folk som ska umgås i en hel helg. Jag tror att jag hade gillat det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar