Rakryggad, tydligen

Idag har jag fått tre beundrarbrev. De var alla på samma tema, att man var imponerad över hur jag argumenterade för min sak i ett visst ärende. Det är inte ofta jag får beröm för att vara principfast, rakryggad och uppriktig, samtidigt som det sägs att jag får saker gjorda och har en skön stil. Det händer några gånger per år kanske och jag försöker slicka i mig så mycket som möjligt av det när det väl händer. Att få det från tre olika håll samtidigt har aldrig hänt förut.

Det värmer bra i själen att få respekt från människor jag själv respekterar som kloka och förnuftiga.

I övrigt har livet tagit en positiv vändning i och med att jag löst min ekonomiska situation. Jag känner själv skillnaden från att ha varit utfattig student till att faktiskt äntligen ha fått pengar att betala räkningarna med. Nu kan jag rikta in mig på projekt jag brinner för igen, utan att ha en gnagande känsla av att jag egentligen bör göra något för att ändra min situation. Flera ton bekymmer har släppt från min rygg och det känns enkelt att leva.

Ändå har jag gått med en udda känsla hela dagen, som att jag glömt bort att göra något verkligt viktigt och jag kan inte för mitt liv komma på vad det är.

Jag har läst Långsamhetens lov under dagen, en bok av Owe Wikström, religionspsykolog, psykoterapeut, präst och författare.

Det är en bok som handlar om att inte låta sig fångas i andras stressfyllda tillvaro och om att låta sig njuta av de små sakerna i livet, bortom konsumtionshetsen, relationsjakten och sova-äta-jobba-dö-hjulet.

Jag finner mig själv sitta och nicka åt i princip allt som stått hittills och det är sällan jag känner en bok träffa så rätt. Många är nog inte mottagliga för budskapet, men jag kände hur det mesta föll in i ett mönster medan jag satt och läste.

Jag ska ta och läsa resten av boken nu.