Idag har jag och sonen varit och badat. Upprinnelsen till detta var allt annat än lugn och sansad. Meningen var att skolan skulle sluta vid halv tolv, men på grund av diverse anledningar så kom vi inte därifrån förrän vid två. Snål som jag är ville jag nå Storsjöbadet innan tre så att jag slapp pröjsa fullpris. Vardagar är det nämligen halva priset och man går då in för det facila priset 80 spänn, istället för 150. Det senare anser jag vara hutlöst dyrt, det förstnämnda ganska överkomligt.
Givetvis glömde jag packa ner sonens badgrejer när jag var och hämtade honom, så vårt redan pressade schema blev riktigt tajt. Men vi hann med tio minuter till godo, med lite hjälp från sonens ljuva moder.
Vi badade och lekte till klockan halv sju, när det var dags att gå hem. Sista åket skulle bli den fyrtiofemgradigt lutande gula vattenrutschkanan som är ungefär tre meter lång. Sonen tänkte inte på att ta på sig sina flytkuddar och jag tänkte att jag ska inte påminna honom så får vi se hur lång tid det tar innan han ber om dem själv. Men den begäran kom aldrig och eftersom jag stod i vattnet och tänkte ta emot honom så skulle det ju inte spela någon större roll.
Glad i hågen - efter viss tvekan - störtade han nerför vattenrutschkanan och ner i vattnet, studsade med fötterna mot botten och kom upp, frustande och sprattlande och gled in till kanten, alldeles själv. Det var inte så mycket några simtag som en nödställds sista famlande fäktande, men framåt kom han, med vattenflödets hjälp.
Det sista åket blev till en sista timme, och halv åtta och säkert fyrtio åk i den förbannade vattenrutschkanan, ett antal high fives och hoppande skuttande "JAG KAN FLYTA SJÄÄÄÄLV PAPPA!!" samt en och annan överoptimistisk "jag behöver ALDRIG flytkuddar mer!" tog vi oss in i bastun för vidare hemfärd. När han fick självförtroende nog att han insåg att han faktiskt kunde komma upp till ytan själv var det mycket dykning för att titta på undervattenslamporna som gällde. Och att kolla på hur andra sprattlade med sina kroppar under vattnet. Sonen var ett enda stort leende och jag var inte långt efter.
Det får nog bli en tur till badhuset snart igen, det gäller att smida medan järnet är varmt. Jag har gett mig fan på att han ska ha lärt sig simma innan sommaren kommer. Simning under vattnet går ju bra. Det är den där lilla detaljen med andningen som behöver lite träning...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar