Konsumtionsliv

Sitter här och suktar efter en bok med ovanstående titel, skriven av den polske samhällsfilosofen (hur blir man en sån?) Zygmunt Bauman. Och så försöker jag hitta på allt jag kan för att slippa börja på att skriva på kursmaterialet som måste vara färdigt tills imorgon. Jag har funderat en del på det här med konsumtion. Inte tillnärmelsevis lika mycket som Zygmunt Bauman har gjort förstås, men ändå funderat.

Jag har under ganska många år varit skeptisk till slit-och-släng-shopping, speciellt sedan den alltmer gått över till köp-och-släng-shopping. Att ha 70 t-shirts, 30 par skor, 50 skjortor och 25 kostymer var en gång min melodi. Jag kom aldrig upp i exakt de siffrorna, men garderoben var stor och ganska omfattande. Och allt skulle såklart vara av rätt märke. J Lindeberg, Fred Perry, Marlboro Classics, Peak Performance, Sand, Tiger, Sebago, Ermenegildo Zegna, Hugo Boss, G-star Raw och andra var det enda som dög att ha på kroppen. Jag var en trogen besökare på NK Herr där jag köpte slipsar för 800 spänn eller skjortor för 1500. När jag tecknade hemförsäkring så uppskattade jag mitt lösöre till mellan 250 000 och 300 000 kronor. Ganska mycket av det var kläder.

Numera har jag inte råd att hålla mig med en dylik garderob och jag kan inte säga att jag är nämnvärt ledsen över det. Självklart skulle det vara trevligt att håva in 50 000 efter skatt i månaden och fritt kunna disponera över sin tid utan att behöva hålla i slantarna. Men jag tycker inte att det är lika viktigt som jag tyckte förr.

Istället har jag gått till att konsumera upplevelser. Men jag är likafullt konsument. Jag har köpt en sovsäck för tvåtusen spänn, ett par regnbrallor för lika mycket, jackor för några tusenlappar, skidutrustning för säkert tio tusen och klättergrejer för några tusen till. För att inte tala på alla pengar jag lagt på datorprylar och videoutrustning. Allt för att jag ska kunna komma ut och uppleva saker och ägna mig åt mina hobbies. Och jag har lurat mig själv till att jag är mot konsumtionssamhället.

Ändå går jag och köper grejer som att det inte finns någon morgondag. Är det egentligen någon skillnad på mig som köper vardagskläder när jag måste och istället lägger pengarna på teknik- och fritidsprylar och på de som lägger 40 spänn på en chailatte varannan dag och blåser största delen av lönen på nya väskor, toppar, linnen, byxor, kjolar, scarfs, smink och sånt som jag ser som ytligheter?

Så gott som alla från höger till vänster är ense om att vi bör konsumera oss ur finanskrisen. Glömda är både växthuseffekter och väskdebatter. Fastän vi upplever oss som friare människor än någonsin är vi ändå trogna konsumenter i första hand och människor i andra hand. Såväl politiker som företagsledare ser oss på det viset. I konsumtionssamhället löses banden mellan människa och människa upp och vi är ständigt på jakt efter nya varor, ny relation, ny inredning, nytt jag. Så länge det upplevs som spännande är det trevligt, sen gör det inget om det vittrar sönder och dör, för vi kan alltid hitta nya förströelser, nya grejer som dämpar våra behovs pockanden. Vi lär oss att ständig tillväxt är ett normaltillstånd och att samhället skulle kollapsa om vi inte ständigt söker oss till nya saker. Vi är numera så indoktrinerade att vi tror att konsumtionslivet är vårt eget fria val och det enda rätta, själva måttet på frihet.

Och jag är så jävla fast i ekorrhjulet. Jag tror att det är dags för ett köpstopp.

Jag tycker också att ni ska läsa den här artikeln i GP.

Dessutom gillar jag tanken på en mental avgiftningsvecka genom att stänga av tv:n helt med början nästa veckan. För mig på fjället blir det nog ganska enkelt. Steg 1 och 2 är lätt. Steg 3 är en riktig utmaning.