Det är något speciellt med att ha en relation med någon som inte beter sig som en tolvåring. Jag pratar inte relation-relation, utan vilken relation som helst. Bäst är det med de relationer där inte heller jag beter mig som en tolvåring. De växer inte på träd.
Nu har jag äntligen hittat en sån häromkring, en mogen, vuxen och otvungen, men ändå barnslig, rolig och utvecklande. Vi umgås när vi känner för det, har inga problem med att "inte få hänga med" när den andra personen umgås med någon annan och trivs i varandras sällskap. Det klaffade direkt, känns lugnt och skönt och utan några behov av att hävda sig, att prestera eller förställa sig.
Jag tror att jag har växt lite sedan vi träffades. Och jag är glad att jag gjort det, det behövdes.
Gillar dig också grabben. :) Tack för igår förresten, rematch snart?
SvaraRadera