När vi sitter och äter frukost hör jag så "You're the one that I want" från Grease. Det är en av mina absoluta hatlåtar. "Mustang Sally" är en annan, "Sommaren är kort" en tredje och det vänder sig i magen och kryper i skinnet. Jag kan verkligen inte med en del musik och då i synnerhet såna låtar som blivit totalt sönderspelade. Jag slåss mot impulsen att byta radiokanal och slå på något. Hårt.
Jag hörde Shania Twains "That don't impress me much" häromdagen och jag ville bara hugga mig själv i öronen med virknålar och dra ut trumhinnorna så jag slapp genomlida skiten. Tack Mix Megapol för det. Den låten är så in i helvete sönderspelad på den gudsförgätna fittradiokanalen att jag blir aggressiv bara av att höra hennes namn. Jag hatar henne. Det kan väl ändå inte vara meningen att artister ska bli hatade för att de blir totalt överspelade? Jag står ut med mycket skitmusik, men jag klarar inte av sånt som blivit nedtryckt i halsen på mig av varenda butiks- och fikarumsradio i vårt avlånga förbannade land. Sånt som man mot bättre vetande kan varenda jävla stavelse av, även om man aldrig skulle komma på tanken att lyssna på musiken frivilligt.
Jag hatar kommersiell radio. Länge och gärna. Eftersom jag passerat 30-strecket kan jag med gott samvete lyssna på P1. Fy fan vad bra det är i jämförelse. Någon dag kommer jag att bomba all skvalradio till medeltiden.
Hata Grease och resten av den där schlagerdansgolvsdyngan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar