Ett vitt hus med röda knutar

Det är rätt vackert här. Jag tror att jag kommer att trivas. Sonen var i alla fall eld och lågor över stället. Ikväll har jag flyttat in resten av mina prylar, i helgen ska det bli ordning efter storstädning och möblering. Jag har i alla fall kommit så långt att jag fixat min säng, mina byråar och min feta, jävligt svårburna, hylla.



Det känns bra. Närheten till naturen, avskildheten. Det paradoxala är att jag saknar storstaden. Någon gång i livet måste jag bo i en stor, nej, gigantisk stad, bara för att få pulsen, känslan. Jag gillade London. Jag tror att jag ska bo där om tio år.

I övrigt har jag lämnat sonen och har fått en artikel som ska publiceras om mig, för genomläsning. Den ska pressläggas imorgon och den är så full av udda formuleringar att jag inte vet var jag ska börja anmärka. Känns bara som att jag har tillräckligt att göra fram tills det är dags för avfärd imorgon klockan åtta.

Nåja, det är angenäma problem. Vi ses till helgen.