På vägen hem från stan stannar jag för att handla på Coop. Det är där jag Alltid handlar. Om det inte är så att klockan passerat nio på kvällen förstås, för då är jag tvungen att välja någon annan butik. Jag gillar Coop, jag är bekant med stället och vet var i princip alla varor finns.
Tills idag.
Något snille har tydligen bestämt att det är dags att göra en total rockad av så gott som alla varor. Där jag brukade hitta min müsli finns numera leksaker, blommor har växt in på området där hygienartiklar fanns förut och där blommor och krukor tidigare stod huserar istället grillar, ryggsäckar och sovsäckar. Ett krypande obehag växer i mig och jag känner att den förut så bekanta och familjära stämningen som alltid infann sig när jag kom innanför grindarna är som bortblåst. Helst av allt vill jag ställa mig som Raymond Babbit och frenetiskt dunka handflatan mot ena tinningen, men jag tvivlar på att det skulle tas emot väl. Dessutom är det två ambulansförare inne och handlar. Vem vet var jag skulle kunna hamna till slut?
Så jag går där, lätt vilsen över var varorna till min standardkorg med mjölk, fil, bröd, juice frukt och eventuellt müsli huserar någonstans. Till min stora glädje ser jag att de inte hunnit flytta på kylrummet där åtminstone tre av mina standardvaror finns, så jag går raskt bort och plockar på mig dessa. Sen är jag lika lost igen.
Jag ser att fler personer har samma problem som jag. En man som går där ser såpass vilsen ut och har så vildvuxet skägg att jag misstänker att han irrat kvar därinne sedan personalen påbörjade omflyttningen. Alternativt letar han bara efter sin kvällsfix med öl och ser ut så även när han inte virrat bort sig i ett ombyggt varuhus.
Efter viss möda kan jag emellertid gå därifrån med allt som jag planerat köpa och sätta mig i bilen. På väg hemåt inser jag att jag har ökat min hastighet med 20 kilometer mot hur fort jag brukar köra.
Stockholmsresans bilfärd sitter fortfarande som ett minne i gasarfoten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar