Kärlek

När jag var i stockholm sov jag hos M:s bror med familj, som hade två döttrar, en på nio och en som var fyra och ett halvt. Förutom att jag skattade mig lycklig för att jag kom till en så omtänksam och gästfri omgivning så kunde jag inte hjälpa att jämföra utvecklingen av Sonen med den yngsta dottern. Det är intressant att se hur barn utvecklas så olika i den åldern. Dottern i familjen hade ganska lätt till gråten och jag är så tacksam för att jag har ett barn som är så positiv och glad. Hon kunde inte cykla ännu vilket sonen lärde sig redan förra sommaren. Listan kan göras hur lång som helst med skillnader och likheter, men det som är fantastiskt är just hur långt och kort man har kommit beroende på vad som läggs tonvikt på. Sonen är förmodligen bäst i landet bland sin ålderskategori att recitera filmer. Till exempel.

Och jag har sett en film som fått mig att tänka till om hur jag lever mitt liv och vad jag ger min son. Igår när jag hängde med sonen en stund när han var hos sin mor så slog det mig återigen hur mycket han har betytt för mitt liv.

Jag är trettio år. Jag bor på ett internatrum som är drygt sju kvadratmeter stort. I materiella saker har jag inte så mycket att erbjuda honom och jag skulle givetvis helst ha ett stabilt och välbetalt jobb, en trygg och konstant plats där han kunde känna sig hemma och på något sätt kunna ordna så att han får umgås obegränsat med både mig och hans mor.

Men det går inte att få allt och jag känner åtminstone att jag kan ge honom mycket kärlek. Jag hoppas att han inte kommer att lida några men över sin något instabila uppväxtmiljö och att han kan se tillbaka på sin barndom som något bra och värdefullt.

Jag har tillförsikt.