Vi har inlett vår "kulturvecka". Igår innebar det att vi skulle göra en sång, och spela wii. Jag måste nog köpa ett nintendo wii. För sonens skull förstås. Sonen som för övrigt ska bli stavhoppare, enligt honom själv. Men igår inledde vi med höjdhopp.
Tillbaka till rubriken. Sång är inte alla fritidsledares primära talang om man säger så, och när klassens sångfågel inleder med "oiiiiiii" (inledningen till "the lion sleeps tonight" för er som inte gissade det, vilket var alla) så höll jag på att dö av skratt. Det bara kom. Och skrattkramperna avlöste varandra i takt med att jag kände att jag skulle behöva ett helt hav av skämskuddar. Idag har jag träningsvärk i magen.
Dagen fortsatte med Wii fit och Mario Cart, flankerat av skrattsalvor när man ramlade av den tryckkänsliga plattan, eller bara körde riktigt illa. Tvättäkta skadeglädje när den är som bäst. Sällskapsspel stod också på agendan, och jag vann (såklart) i allt jag ställde upp i.
Sen åkte jag och sonen till skolan och kastade sten, hade lite utepicknick i det fina vädret och hade en fin liten lektion i orsak och verkan. Utan större köttsår.
Trots det fina vädret gick vi in gympasalen och jag och A spelade badminton medan sonen klättrade på klätterväggen. Det är kul att se hur mycket han har utvecklats motoriskt sedan i våras. Han vågade sig åtminstone tre meter upp på väggen. Efter badmintonspelandet var det dags för höjdhopp. Sonen tog sig över åtminstone 70 cm, vilket inte är så illa för någon som är +1,20m (jag har inte mätt honom på länge). Sen sprang vi fyrahundrameter och vann guuuuuld. Jag bröt nästan ryggen när jag voltade över en och fyrtio. Det är bara att inse att jag inte är någon ungdom längre...
Han är rolig, min son.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar